Joakim Lundberg ser ungefär lika mycket som en mullvad. Han tränar på ett alldeles vanligt gym. Hur går det ihop? Och varför utsätter man sig för risken att få tunga maskiner i huvudet utan att ens se när de faller?
Det är inte helt ovanligt att man vill vara ensam på gymmet. Men Joakim har sina egna skäl:
– Jag måste kunna orientera mig i lokalen och använda maskinerna på egen hand, utan att alltid behöva ta hjälp av någon annan. Annars blir jag inte ens sugen på att träna, säger Joakim Lundberg.
Joakim Lundberg hade bestämt sig för att det var dags att börja träna. Men hur skulle det fungera att som mer eller mindre helt blind besöka en allmän träningslokal? De flesta som aldrig varit på ett gym kan livligt föreställa sig hur hormonstinna och utrymmeskrävande exhibitionister gör det svårt för vem som helst att komma in.
– Jag fick höra att ju tidigare på dagen man kom till gymmet desto lägre var volymen i rummet. Det enda som krävdes var att jag svalde stoltheten och gick och tränade tillsammans med alla spänstiga pensionärer på förmiddagarna. De kaxiga grabbarna kom först på eftermiddagen, berättar Joakim Lundberg.
För att undvika onödiga missförstånd och för att kunna röra sig obehindrat, valde Joakim att bära med sig sin vita käpp första gången han provade gymmet. Inte bara för att slippa ramla över bollar, hantlar och annat smått och gott som brukar finnas på golvet i träningslokaler, utan också för att inte bli misstänkt för att försöka tafsa på andra tränande när och om han skulle ta reda på om en maskin var ledig och det skulle visas sig att den fortfarande var upptagen. En situation som brukar upplevas som mycket pinsam av alla inblandade.
– Vid mitt första besök hade jag sällskap med ett par vänner. Detta visade sig vara ett klokt beslut eftersom jag tack vare dem hittade några för mig dittills okända men nyttiga maskiner samt fick en snabb genomgång av hur gymmet var organiserat, säger Joakim Lundberg.
Efter det var det bara att sätta i gång. Gymmet, som ligger i en förort till Stockholm, överträffade Joakims förväntningar vad gäller möjligheterna att träna självständigt. Det fungerar riktigt bra.
Eftersom det rör sig om ett alldeles vanligt gym finns det ingen märkning med punktskrift på maskinerna. Egentligen är det lite lustigt, för punktskrift skulle underlätta för synskadade tränande utan att försvåra för någon annan. Men det går ändå att hitta alla nödvändiga knappar och reglage. Det som krävs är lite fingertoppskänsla och några minnesknep för att komma ihåg hur maskinernas kontroller är organiserade. Joakim har varit med förr, så han hade med sig anteckningsmaterial första gången, för att kunna gå igenom allt i efterhand.
Utöver det rent fysiska är det viktigt att komma ihåg att ett bra bemötande gör skillnad mellan tillgänglighet och otillgänglighet. Det kanske allra viktigaste är hur individen blir bemött när han eller hon kommer till gymmet på egen hand.
– Precis som alla som just skaffat kort på gymmet hade jag rätt till en personlig instruktion, tänkt att skräddarsy ett personligt träningsprogram och för att se till så att alla rörelser utförs rätt. I och med att jag och min instruktör hade en rak kommunikation där vi båda kunde fråga direkt om något var oklart så blev det ett utmärkt tillfälle för mig att få bättre koll på gymmet och för personalen att få en smula insikt om vad som behövs för att jag skall kunna träna där. Instruktionen blev mycket lyckad, menar Joakim Lundberg.
"Det är klart att Sverige är bra på saker när det gäller tillgänglighet, men bäst…?"
Ur Sofia Thoresdotters krönika "Min högsta önskan är att få det självklara"