Maria Prellwitz, lärare på arbetsterapeututbildningen vid Luleå tekniska universitet, som i en studie om tillgänglighet på lekplaster fann att det finns stora brister.
– Det kan till exempel handla om ramper till lekredskap och att ändra underlaget. Ofta är det bara ett eller två lekredskap som är anpassade. Om barn med rörelsehinder inte kan vara där de andra barnen leker, eller om de är hänvisade till "sina” redskap så missar man helt den sociala delen.
– Att barn med funktionsnedsättningar är väl medvetna om att lekplatsen är en plats som inte är byggd för dem. Det är en plats som i stor utsträckning får dem att känna sig annorlunda. Att inte kunna vara med på en lekplats tar ifrån barnen det så viktiga lekandet. I förlängningen kan det leda till minskad social kompetens i förhållande till jämnåriga, bristande självsäkerhet och självkänsla.
– Jag genomförde en studie "Om jag hade en kompis..." där barn i olika åldrar beskrev hur det skulle vara att ha en kompis som satt i rullstol. I nästan alla situationer beskrev barnen hur de på olika sätt kunde hjälpa sin kompis att ta sig fram eller utföra olika aktiviteter. Men när det handlade om att vara på lekplatsen var det inte lika självklart att hjälpa sin kompis. Det fick mig att reflektera över lekplatsen som en otillgänglig plats.
"Det är klart att Sverige är bra på saker när det gäller tillgänglighet, men bäst…?"
Ur Sofia Thoresdotters krönika "Min högsta önskan är att få det självklara"