Sol, minus två grader och gnistrande snö. – Opa, Opa, Opa, ekar det plötsligt i pisten. Det är alpint mästerskap i den Italienska OS-byn Sestriere. Just nu är det en synskadad skidåkare som åker storslalom. Och det går undan! Funkaportalens utsände gör som alla andra: tittar förundrat på – hur går det till egentligen?
Ropen. ”Opa, opa,” är från en guide, en ledsagare som hela tiden ger olika röstsignaler för att indikera vilken kurs skidåkaren ska hålla. För att höras ordentligt har ledsagaren en liten högtalare fäst runt midjan, som ser ut ungefär som en midjeväska. Guiden håller sig hela tiden nära skidåkaren, så att hon ska ha full kontroll över åkningen. Det går ganska snabbt och skidåkningen är väldigt elegant. Arrangörer är Italienska Paralympiska Kommittén och idrottsklubben ”Freewhite Ski Team” och tävlingen håller på en helg i mars månad.
För att kunna tävla på lika villkor använder man synskadegränser som ett mått för klassning. Det finns tre olika synskadeklasser;
Tävlande i de två första klasserna har alltid en seende guide med sig och här handlar det verkligen om teamarbete. För att guiden ska kunna ge en effektiv guidning genom tävlingsbanan gäller det att duon är både samspelt och synkroniserad. Hela tiden ropar guiden ut olika signaler som ett slags syntolkning av banan.
Alla deltagare i tävlingen måste uppnå ett minsta handikapp för att vara behöriga att delta. Eftersom det är storslalom man tävlar i just nu är backen lång, och banan har färre svängar än i slalom. Dessutom är svängarna större och mjukare än i slalom. Antalet portar är beräknade efter hur kraftig lutningen på backen är. Missar man en port är straffet diskvalificering. Varje åkare kör två lopp under en dag och tiderna från de båda loppen slås samman till en slutsiffra.
Blinda och synskadade skidåkare har deltagit i skidtävlingar för funktionshindrade sedan handikappidrottens barndom. Ända sedan den första tävlingen hölls 1970 har blinda skidåkare deltagit i alla Världscuper och Paralymiska vinterspel.
Tävlingarna har förberetts flera dagar och den alpina militärtruppen har kallats in för att bygga banor, spärra av och pista backarna. Eftersom det har varit en ganska varm vinter med mycket sol och lite snö är underlaget rejält isigt. Det krävs en hel del preparering för att få dem tävlingsbara. Så italienare de är, verkar det trots allt finnas gott om tid för 3-timmarsluncher i solen för militärerna. Nästan varje lunchservering i backen fylls av grönklädda gäster. Begreppet militär disciplin verkar helt enkelt ha en annan innebörd här.
På eftermiddagen koras vinnaren. Spanjorskan Anna Cochi och guiden Gemma Pedrini tar hem segern i damklassen med en sluttid på 2:06.12.
"Det är klart att Sverige är bra på saker när det gäller tillgänglighet, men bäst…?"
Ur Sofia Thoresdotters krönika "Min högsta önskan är att få det självklara"