Den ofrivillige informatören

Som funktionshindrad måste man ständigt och genom hela livet tjata om om sina egna problem och tillkortakommanden.

Föräldrar som själva har en funktionsnedsättning eller som har barn med funktionsnedsättning tröttnar ganska snabbt på detta eviga informerande. Omvärlden tycker att det är självklart – om du inte berättar kan vi ju inte veta!

Men hur kul är det egentligen, att alltid få samma frågor? ”Vad är det jobbigaste med att inte kunna höra?”
 
Det är nog den dummaste fråga jag har fått någon gång, säger Ulrika Bergman, som är döv sedan födseln. Jag menar, hur ska jag kunna veta det? Jag har ju aldrig hört, det kanske är jobbigt det med.

Personer med funktionsnedsättning upplever ofta att de inte får agera i egenskap av yrkesmänniskor, föräldrar eller akademiker utan enbart som funktionshindrade. I media uttalar sig ofta synskadade om hur det är att vara synskadad, döva om att vara döv. Det blir ett väldigt fokus på rättigheter, bidragssystem och diskriminering.

– Jag vill bli tillfrågad vad jag tycker om EU-valet eller klimatfrågorna, men det enda jag får svara på är om det är svårt att få teckenspråkstolk eller hur jag vaknar på morgonen när jag inte hör väckarklockan, säger Ulrika Bergman och suckar lite.

Nyfikenheten tar överhand

Just teckenspråk är många fascinerade av. Det är inte ovanligt att personer som tecknar blir fullständigt uttittade på stan. Och i de fall en person faktiskt vill något men inte vet hur man ska ta kontakt med en döv person, ja då finns inget alternativ till att fråga. 

– Ibland försöker folk att låtsas som ingenting, det blir också lite larvigt. Men jag är väldigt trött på att behöva tjata om min dövhet, säger Ulrika Bergman. Det är ju bara ett annat språk, ingen sjukdom eller så!

Alla sätt är bra

Döva är ofta duktiga på att improvisera i hörande sammanhang. Man skriver på lappar, skickar sms eller gestikulerar tills den icke teckenspråkige förstår. Men det blir lite enformigt när så många kontakter med den hörande världen ändå slutar med en fråga om hur det ”känns” att vara döv och hur man klarar sig i vardagen.

– Inte skulle jag fråga en vilt främmande människa hur han eller hon klarar sig som är så ful eller lång? Eller som bara pratar arabiska? Självklart har vi alla våra sätt att ta oss fram på, även om vi har olika förutsättningar och vissa kanske behöver lite specialanpassningar, säger Ulrika Bergman.