Magnus Blad är 42 år och jobbar på en mekanisk verkstad. Han är solbränd och glad och ser stark och frisk ut, typiskt en person som klarar det mesta själv. Men, när det gäller att fylla i tidrapporter och semesterlistor slingrar han sig alltid ut på något fiffigt sätt.
– Det där, det får min sekreterare ta hand om, säger han och ler pillimariskt. Magnus Blad har aldrig haft någon sekreterare, men Eva Johansdotter, som jobbar på kontoret hjälper honom utan att fundera så mycket på det. Så har det varit de senaste åtta åren. Han behöver hjälp men ingen vill göra någon stor sak av det.
Magnus Blad fick gå om ett år i skolan, men i övrigt tycker han inte att han har haft några större problem med sina läs- och skrivsvårigheter. Om det handlar om ritningar eller mekanik kan han ta in nästan hur mycket information som helst, men när det kommer till att fylla i rätt på en blankett eller skriva något själv, då tar det stopp.
– De säger att jag är dyslektiker, men jag vet inte, säger Magnus Blad. Jag tycker det beror så mycket på vad det är för något jag ska läsa. Ibland går det inte alls. Men jag brukar säga att jag läser väldigt lite och ganska långsamt. Det andra låter som en sjukdom.
Hela livet har Magnus Blad försökt dölja att han inte läser så bra och skriver ännu sämre. Det finns många sätt att komma undan, genom att säga att man inte har tid eller lust, att man fått något i ögat eller har ont i handen, eller att man av princip inte lämnar ut personliga uppgifter och registrera sig. Oftast tar han med sig papper till jobbet, eftersom Eva alltid varit snäll och hjälpt till med sådant han inte klara av själv.
– Ibland tittar folk lite underligt på mig när jag säger att jag hellre fyller i blanketten hemma. Men hellre det än att de ser hur illa jag stavar, säger Magnus Blad och ryser lätt.
Han kan inte komma ihåg att han skulle ha fått någon särskild hjälp eller något slags speciellt stöd i skolan. Och inte heller någon arbetsgivare har försökt hjälpa till. Men Magnus Blad skyller inte på någon annan än sig själv:
– Om jag hade bett om hjälp kanske jag hade fått det. Men jag vill klara mig själv. Det är inget man skryter om direkt, att man inte kan läsa.
Det värsta är när barn ber om hjälp med läsningen eller när barn själva läser mycket bättre än han själv gör. Då kommer funderingarna på att kanske prova något hjälpmedel eller försöka gå en kurs för att se om det kunde bli bättre.
– Men det känns som det är för sent. Om jag har klarat mig så här länge utan att kunna läsa så ska det väl gå ett tag till.
"När min dotter föddes för tre år sedan gick det inte alls till som föräldrautbildningen hade lärt mig. Att föda två månader för tidigt fanns inte i min världsbild."
ur Towe Paqualins krönika "Några tankar om perspektiv"
Till krönikan
Ge oss ditt förslag!