Mattias Andersson är en bilintresserad dalmas som jobbar som säljare. Han ser dåligt, men tycker han klarar sig bra. Men så en dag i somras när han var ute på kräftfiske föll han och bröt handleden.
I sjukhusmiljön blev det problem både med orientering och information. Det värsta var när läkaren skulle ge viktig information på vanligt papper med svartskrift. Mattias har endast 10 procents syn och därmed mycket svårt att läsa svart text på vitt papper, i alla fall utan extrem förstoring.
– När jag sa att jag inte kunde läsa det gav de papprena till min flickvän istället, utan att säga nåt till mig, berättar Mattias Andersson.
Lika knepigt är det att bli skickad fram och tillbaka mellan olika avdelningar i långa vita sjukhuskorridorer. Det kan vara svårt för vem som helst att hitta rätt i den miljön, men för den som ser dåligt gör små eller felplacerade skyltar att det blir rena rama lotteriet om man hamnar på rätt ställe.
– Ingen har tid att hjälpa till på ett stort sjukhus. Man får helt enkelt försöka hitta själv bäst man kan. Det slutar med att jag frågar andra, säger Mattias Andersson och suckar lite.
– Har man riktig otur så hamnar man till slut i ett system med kölappar och det funkar inte eftersom väldigt få har utrop. Det blir som bingo. Jag chansar jag på en kassa där det ser lite tomt ut, för även om jag vet att det är min tur vet jag ju inte vart jag ska. Ofta blir det fel, men det dör man ju inte av.
Kongenital akromatopsi kallas det för, den ovanliga syndefekt som innebär att Mattias Andersson är totalt färgblind. Inte så att han inte kan se skillnad på rött och grönt – han ser inga färger alls. Eftersom färgblindheten beror på avsaknad av tappar i ögat gör det honom även dagblind, det vill säga oerhört ljuskänslig, och dessutom har han endast 10 procent synförmåga på båda ögonen.
Ändå kan man inte se på honom att han har ett funktionshinder. Inte förrän han lägger mobilen tätt intill ögat för att se vem som har ringt skiljer sig hans rörelsemönster från en normalseendes. Annars är det enda yttre tecknet hans orange glasögon. Det händer att folk blir irriterade när han inte tar av sig sina glasögon inomhus. Det tror uppenbarligen att det är ett par ultramoderna solglasögon.
– Jag har lärt mig att acceptera folks oförståelse, säger han. I vissa fall vore det kanske lättare om funktionsnedsättningen syntes bättre och något kan man ju själv göra åt det;
– Den vita käppen är bra när man flyger, säger Mattias och ler. En gång när jag flög till USA så blev jag uppgraderad till business class eftersom personalen inte tyckte att de kunde ge mig den service jag behövde i turistklass. Och när vi kom fram körde de mig i en liten golfbil, förbi alla köer och kontroller.
– När jag var nyopererad var jag glad att jag bad min flickvän läsa igenom vilka biverkningar medicinen kunde få och vilka förhållningsregler jag hade att rätta mig efter. Akut andningsförlamning och hjärtstillestånd varnade de för, ifall man så mycket som luktade på alkohol. Det var ju ganska bra att jag fick det uppläst för mig, säger Mattias Andersson med en lätt blinkning.
Jag undrar vad det är som gjort just honom så stark, att han orkat stångas med både teknik och brist på förståelse och ändå klarar sig så bra. Kanske är det tvärtom, att motstånd funkar som sporre.
– Om man behöver folk som är självgående och modiga, så ska man anställa hjälpmedelsanvändare. Vi är vana att jobba MOT ett system där ingen tar ansvar och ingen samordning finns, vi måste testa allt på oss själva och vi får mycket sällan stöd, säger Mattias Andersson och släntrar iväg genom Stockholmstrafiken. Ingen kan tro att han inte ser ordentligt när han korsar gatan med samma dödsförakt som vilken annan storstadsbo som helst.
"När min dotter föddes för tre år sedan gick det inte alls till som föräldrautbildningen hade lärt mig. Att föda två månader för tidigt fanns inte i min världsbild."
ur Towe Paqualins krönika "Några tankar om perspektiv"
Till krönikan
Ge oss ditt förslag!