Sluta dadda

Hur skulle du reagera om omgivningen hela tiden daddade med dig trots att du är vuxen. Som att gång på gång, och för minsta lilla sak, säga: Vad duktig du är!

Lisa Bohlin är en tuff rullstolsburen tjej som ofta ser det komiska i vardagen.

– Ibland blir det ganska roligt, jag köade i mataffären en gång, och så ville en kille låta mig gå före honom. Men jag sitter ju ner så det är inget problem för mig att stå i kö. Det var mer synd om alla gående i kön, men det var mig han ville hjälpa, berättar Lisa Bohlin.

– Han ville nog bara vara snäll, men det blir nåt slags omvänd diskriminering när folk inte tänker sig för.

Det handlar om respekt

Det är ett milt exempel. I sin iver att hjälpa till kan människor ibland gå över gränsen till det integritetskränkande. De flesta tänker nog inte ens på att det kan upplevas som jobbigt för den det berör. Personer med funktionsnedsättning vill ju bara vara som alla andra. Ju mindre omvärlden lägger märke till funktionshindret desto bättre, så resonerar många. Men ofta blir det precis tvärtom.

– Inte frågar jag dig om du behöver hjälp när du ska på toaletten? De flesta kan be om hjälp när det behövs. Jag känner mig som en bebis när folk daddar med mig, säger Lisa Bohlin.

Det handlar om okunskap, och att många blir väldigt osäkra när de möter en person som ser annorlunda ut. Men ofta är det just när man försöker hjälpa till som det blir tokigt. Kan det vara bättre att låta bli? Många behöver ju faktiskt hjälp.

En svår balansgången

Det är svårt att ge råd eftersom alla människor har olika åsikter om hur man ska fråga, om man ska fråga och när man ska fråga. Men att det är obekvämt när människor fokuserar för mycket på själva problemet, det är de flesta överens om. Kanske kan man sammanfatta det som att man bör ta hänsyn men inte gräva i saker man inte har med att göra.

– Det känns som om folk på stan inte ser mig utan bara rullstolen, säger Lisa Bohlin. En del verkar betrakta mig som mindre vetande på något sätt, eftersom de antingen pratar över huvudet på mig och vänder sig till min assistent, eller lägger huvudet på sned och pratar med mig som en unge.

Men är det inte bra att fråga då, så att man vet hur mycket hjälp personen i fråga behöver? Det är ju inte så konstigt att man inte vet hur man ska bära sig åt i situationer man aldrig befunnit sig i tidigare.

– Jo det är klart att man ska fråga! säger Lisa Bohlin. Men börja inte där, börja med samma frågor som du skulle ställa till en som inte sitter i rullstol. Vad gör du, var bor du och sånt där. Sen kommer det naturligt att man berättar mer om sig själv, och jag berättar bara om olyckan för folk jag känner väl.