Unga med cochleaimplantat gillar tvåspråkighet

En ny svensk intervjustudie i psykologi, om hur unga med cochleaimplantat (CI) upplever sin delaktighet i socialt samspel, visar att tvåspråkighet - teckenspråk och svenska - ger ökad kommunikativ frihet. De tvåspråkiga ungdomarna i studien tyckte att det var bra att kunna uppfatta tal via sitt CI, samtidigt som teckenspråk gjorde att de kunde kommunicera i situationer där omständigheterna gjorde det svårt att uppfatta tal.

Ett cochleaimplantat (CI) är ett hörhjälpmedel som genom elektrisk stimulering av hörselnerven ger gravt hörselskadade och döva barn och vuxna möjligheter att uppfatta ljud.

Det har gått 20 år sedan de första Cochleaimplantatoperartionerna på döva barn utfördes i Sverige. Hur har det gått för dem? Har de tillgång till en kommunikation som möjliggör delaktighet i socialt samspel? I så fall, hur ser denna delaktighet ut? Det är några frågor som analyserades i intervjustudien med sju ungdomar.

Olika sätt att kommunicera

Ungdomarna kommunicerade på olika sätt: vissa talade enbart, andra kommunicerade enbart via teckenspråk och några tecknade och talade, antingen genom att tala i vissa sammanhang och teckna i andra eller via samtidigt tal och tecken. Ungdomarnas upplevelse av att ta del i kommunikation via tal varierade alltifrån att de sällan missade vad som sades till att de endast kunde ta del i kommunikation via tal under vissa omständigheter. Några kunde inte uppfatta tal över huvud taget. Vissa av ungdomarna valde att kommunicera med sina talande vänner genom sociala medier i stället för i den fysiska verkligheten.

Att kunna följa med i samtal upplevdes som mycket positivt, medan motsatsen gav upphov till en känsla av utanförskap. För dem som behärskade teckenspråket var det självklart att kunna uppfatta allt som kommunicerades. Umgänget med teckenspråkiga vänner ansågs avslappnat, och flertalet valde sådana vänner. De hinder som fanns var att personer i omgivningen inte kunde teckenspråk.

Ungdomarna menade att det var en fördel att kunna välja mellan att höra och vara döv. Det kunde vara skönt att vila från störande ljud genom att koppla bort sitt implantat. Genom att kunna höra och tala kunde de vara delaktiga i samhället.

Ungdomarna upplevde sig tillhöra två språkvärldar, en talande och en teckenspråkig. Teckenspråket gav trygghet i kommunikationen, och utvecklingen av teckenspråk och svenska ansågs gynna varandra. De förespråkade i stället tvåspråkighet, talad svenska och teckenspråk.

Kommunikationsstrategier

Olika strategier användes för att underlätta kommunikationen via talspråk, till exempel läppavläsning, koncentration på vad som sades och involvering av omgivningen, såsom att förklara hur de hörde och vad som kunde underlätta kommunikationen. Omgivningens förhållningssätt var avgörande för ungdomarnas möjlighet att ta del i samtal. En annan strategi var att ta kontroll över dialogen genom att introducera ett nytt ämne som de själva behärskade. Ytterligare en strategi var att använda teckenspråkstolk.

Dessutom var ljudmiljön av betydelse för delaktighet i talad kommunikation. Några menade att de endast kunde uppfatta tal i tyst miljö, andra upplevde att det då blev svårare att höra vad som sades men att det gick att uppfatta även när fler deltog i samtalet eller när de ljudmässiga förhållandena var sämre.

Cochleaimplantatbärararnas identitet

Ungdomarna identifierade sig själva hörselmässigt på olika vis. Några beskrev att de var döva men kunde höra lite, några att de var cochleaimplantatbärare som kunde tala och teckna och andra att de var hörselskadade. Ytterligare några såg sig själva som »vem som helst«, men om det blev problem att uppfatta via tal, berättade de om sina svårigheter att höra.

Källa: Läkartidningen