Utsedd till hjälte för fel sak

Svenska medier tar inte elitidrottande personer med funktionshinder på riktigt allvar. De gör dem hellre till hjältar för att de övervunnit sitt funktionshinder, snarare än att de bedöms för sin idrottsliga prestation. Det konstaterar Kim Wickman vid Umeå Universitet i en avhandling om hur rullstolsåkare på elitnivå ser på sig själva och sitt idrottande och hur de presenteras i svensk media.

Forskningsstudien bygger på intervjuer med elitrullstolsåkare och en granskning av svenska nyhetstidningars rapportering från Paralympics 2000.

Massmedias fokus på funktionshindret riskerar att konservera föreställningar om vad som är normalt och inte normalt i idrottsvärlden.

I den traditionella sportbevakningen är det de starka, dugliga och icke-funktionshindrade som framstår som förebilder. När det gäller rapporteringen om funktionshindrade idrottare så vinklas det hela ofta till att ”den största segern är redan vunnen”, vilket syftar på att idrottaren har övervunnit sin funktionsnedsättning.

– Det finns exempel på reportage som är nyanserade och där rullstolsåkarna skildras på liknande sätt som andra idrottare på elitnivå, säger Kim Wickman. Alltså att man riktar in sig på förberedelser, tävling, träning och konkurrens. Men exemplen är få.

Varför dela upp idrottarna?

Vanligtvis ligger tidningsrapporteringens fokus på den medicinska bakgrunden, varför man hamnat i rullstol och hur man kom i kontakt med idrotten. Det gör det svårt för både aktiva och allmänhet att uppfatta tävlingsinsatsen som en riktig idrottsprestation.

Frågan om Paralympics behövs är ständigt aktuell. Vad är rättvist – att låta personer med samma förutsättningar tävla mot varandra eller att låta alla tävla mot varandra på samma villkor? Det finns en oro för att ett speciellt OS med egna regler kan cementera samhällets normer och värderingar kring normalitet. För att uppnå ”samma villkor” så tävlar exempelvis alla synskadade med ögonbindel i Goalball. Därmed blir alla – åtminstone tillfälligt – blinda.

På samma sätt skulle man kunna låta personer med och utan funktionshinder mötas i tävlan, möjligen skulle den som har åratal av träning på att leva i mörker ha en fördel framför den som bara tävlar med ögonbindel. Men i brist på gränsöverskridande tävlingar har vi i dag en egen olympiad för idrottare med funktionsnedsättning, på gott och ont. Och åsikterna går vitt isär, även inom handikappidrotten.

– Rullstolsåkarna gör en hel del motstånd mot de kollektiva föreställningar som finns om duglighet och idrott genom att definiera sig själva som rullstolsåkare och inte som handikappidrottare, anser Kim Wickman.

Inga gående bland rullstolsåkarna

Men vem ska man tävla mot när inga gående finns med bland rullstolsåkarna? Det blir en handikappidrott, hur man än skulle önska att världen såg ut.

– Det borde finnas en större öppenhet för överskridande idrotter och idrottare, tycker Kim Wickman. Med det menar jag en större acceptans för exempelvis för icke-funktionshindrade att delta i idrotter som i dag finns i Paralympics och tvärt om.

Rullstolsidrotten har högre prioritet än andra typer av idrottsgrenar när media gör sitt urval av sportbevakning vid Paralympics, så avhandlingen handlar om de som egentligen ”lyckats” medialt. Kim Wickman funderar på en uppföljande studie efter Paralympics i Beijing 2008 för att se hur värderingarna förändras över tid.

– Jag tror på en positiv förändring även om förändring tar tid, säger Kim Wickman.