Vi vill också vara med

Många unga killar skulle nog vilja vara i Daniel Gustavssons situation, att slippa göra lumpen. Det finns de som uppfattar värnplikten som slöseri med tid när man vill börja sin högskoleutbildning. Eller så motsätter man sig hela idén med en armé och vill av principiella skäl inte lära sig att kriga. Men för den som inte får eller kan göra lumpen så kan det uppfattas annorlunda.

Viljan att vara som andra kan ta sig många uttryck. För en del kan det handla om att klä sig på ett speciellt sätt för att visa sin grupptillhörighet. Andra skaffar sig en viss frisyr och andra attribut för att känna sig trygg med likasinnade som har samma stil. Slutligen kan man göra saker, utföra aktiviteter för att skaffa sig en identitet och viss respekt.

Vill vara som alla andra

Daniel Gustavsson är 27 år, funktionshindrad sedan han var barn och har många gånger velat vara som sina kompisar. Normal eller i alla fall det som uppfattas som normalt. Daniel Gustavsson jobbar på kontor och går på fotboll med grabbarna, det är egentligen inget konstigt. För honom är ju livet i rullstol normalt och det har ju egentligen aldrig funnits något problem med kompisarna, att de inte skulle ha respekt för den han är. Men kompisarna och hans egen uppfattning om livet i rullstol, som en integrerad del av samhället är något annat än vad samhället visar.

– Ja, det finns många exempel på hur samhället, den offentliga sektorn och myndigheter skakat om ens självbild. Ett tydligt exempel var när det kom en inkallelseorder att göra lumpen när jag var 18. Det var en fantastisk glädje att känna – jag var kallad till något som mina kompisar fick göra. Men säg den glädje som varar. Dagen efter kom ett nytt brev med beskedet att jag inte behövde göra något. Det var verkligen en kalldusch. Jag var helt enkelt inte behövd, berättar Daniel Gustavsson.

Vi räknar inte med dig

Detta är bara något i mängden av besvikelser som han beskriver. Samhällets tidiga och tydliga budskap har hela tiden varit – vi räknar inte med dig och du behöver inte anstränga dig. Daniel Gustavsson svarar själv på frågan varför man aldrig lät honom göra lumpen.

– Det var väl troligt att jag inte kunde utföra några uppgifter med mitt rörelsehinder, hur de nu kunde veta det utan att ha träffat mig eller ens frågat? Idag kanske man skulle tänka annorlunda i och med att mycket är datoriserat och garanterat möjligt att utföra som rörelsehindrad.

Om det är så eller inte vet han inte men det stör honom att Sverige som är så framåt på mycket fortfarande är så dåligt på att få fram funktionshindrade förebilder. Eller rättare sagt myndigheternas oförmåga att vara förebilder som arbetsgivare för funktionshindrade.

– Vad gör offentliga sektorn för att se till att tillgängligheten ökar, vad gör myndigheterna för att öka mångfalden bland de offentliganställda, det vill säga få in flera funktionshindrade? Jag har många frågor och få svar men en sak är säker. Det behövs en attitydförändring, det som görs idag är inte tillräckligt. Många rörelsehindrade har personlig assistans och någonstans måste man väl räkna med att vi funktionshindrade ska vara en del av arbetsmarknaden? undrar Daniel Gustavsson.

Han avslutar med att ge några tips till myndigheterna.

• Se till att anställa funktionshindrade
• Se till att de funktionshindrade som har jobb kan få fungera som mentorer och förebilder för andra funktionshindrade
• Se funktionshindrade som en resurs och med meriter.

– Vi själva vet bäst hur det är att ha funktionsnedsättningar och hur vi kan lösa problem i vår vardag. Och av funktionshindrade kan man lära sig mycket om vilka behov äldre har så den kompetensen borde många arbetsgivare ta vara på, avslutar Daniel Gustavsson.