Här finns de som förstår

Elin är tolv år och älskar att spela innebandy. När vi träffas kommer hon just från ett träningspass. Hon sätter sig ner och pustar ut.
– Åh, det var hårt idag. Avslutade med stups. Det kommer att kännas imorgon, säger Elin och ser lite bekymrad ut.

Vid första anblicken känns Elin som vilken tonåring som helst. Det är när hon börjar prata, som jag märker att hon är annorlunda. Hon känns äldre, klokare, mer empatisk och eftertänksam. Jag frågar henne om hon tror att hennes uppväxt varit annorlunda än hennes jämnåriga kompisars.

– Ja, det är klart. I alla fall har det känts så för mig. Min bror är högljudd, han dreglar, är spastisk och har blöja. Det har hänt att kompisar som följt med mig hem har blivit rädda för honom, berättar Elin. Helt plötsligt kommer de på att de glömt bort att de skulle åka och hälsa på farmor eller nåt och sticker. Då har jag blivit otroligt ledsen.

Träffarna i syskongruppen

Elins lillebror Rasmus har en grav cp-skada sedan födseln. Sedan ett år tillbaka är Elin med i en syskongrupp. Ungefär en gång i månaden träffar hon andra barn som liksom hon har funktionshindrade syskon. Gruppen leds av en kurator och en specialpedagog.

– När vi träffas brukar vi baka fikar, spelar spel och prata. Eva (kurator) och Lena (specialpedagog) har tänkt ut något tema som vi pratar om just vid den träffen. Det kan handla om hur jag kan berätta för andra om mitt syskons funktionshinder, eller att jag är jättearg på mamma och pappa som bara bryr sig om mitt syskon, förklarar Elin.

Var skeptisk

Det var Elins mamma som föreslog att hon skulle besöka en syskongrupp. Först var Elin skeptisk och tyckte inte om tanken att klumpas ihop med andra bara för att de också hade funktionshindrade syskon. Hennes mamma propsade på att ge det en chans och efter första besöket tänkte Elin om.

– Jag kände igen det som de andra berättade, säger Elin. Vi förstår varandra på ett sätt som mina vanliga kompisar inte kan göra. Det var skönt att inte känna sig ensam. Jag förstod att fler har det som jag.

Gemenskap ger stöd

Elin berättar att de pratar om allt annat också när de träffas. Kärlek, musik, sport, skolan. Samtidigt betonar Elin att hon inte umgås med barnen i syskongruppen förutom när de träffas.

– På ett sätt har jag fått nya vänner, men vi är där för en gemensam sak. Visst kan vi stödja varandra. Men mina riktiga vänner väljer jag själv, avslutar Elin.