Att kunna äta är ett grundläggande mänskligt behov!

– Att gå på toaletten, sköta sin hygien, äta, klä sig och kommunicera är grundläggande behov för alla levande människor, en förutsättning för ett mänskligt liv. Att få dessa behov ifrågasatta av kränkande formulär, minuträknade och indelade i integritetskränkande delar eller ej, ter sig nog i de flestas ögon som fullkomligt absurt.

Det säger Kathleen Bengtsson-Hayward, förbundsordförande i Neurologiskt Handikappades Riksförbund, NHR, med anledning av en artikel i Arbetarbladet om att 17 personer i Sandvikens kommun kommer att förlora sin personliga assistans, eftersom de klarar att föra gaffeln till munnen.  Då anses de enligt en ny lagtolkning av försäkringskassan också klara av sina måltider helt och hållet själv och behöver ingen personlig assistans för detta.

– Artikeln är ytterligare ett exempel på absurda byråkratiska konsekvenser av en ny rättstillämpning av försäkringskassan, som kommunerna nu tar efter. På Neurologiskt Handikappades Riksförbund (NHR) får vi allt fler oroväckande signaler från våra medlemmar, som förlorar sin rätt till ett värdigt liv genom att deras grundläggande behov och rättigheter nu omprövas.

– Detta strider mot både LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) och FN-konventionen, som är juridiskt bindande, och som Sverige antog i november 2008. Vi kräver en adekvat, enhetlig och tydlig lagstiftning som inte lämnar några utrymmen för godtyckliga tolkningar när det gäller hur man skall utreda en människas grundläggande behov på ett värdigt sätt. Att ifrågasätta vilka delar av en måltid, ett toalettbesök eller en dusch som är integritetskänsliga och att sedan bara ge rätten att få hjälp med just dessa delar är djupt kränkande och fullständigt otänkbart i ett civiliserat samhälle, slutar Kathleen Bengtsson-Hayward.

Fakta
LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade är en rättighetslag för personer med omfattande funktionsnedsättningar.

Före detta LASS, ingår numer i socialförsäkringsbalken och är en lag om assistansersättning för personer som för sina grundläggande behov behöver assistans mer än 20 timmar i veckan. Kommunerna har kostnadsansvaret för assistans upp till 20 timmar i veckan. För övriga timmar betalar staten via Försäkringskassan.