Försäkringskassan verkar vilja forma om assistansersättningen efter eget omdöme

I en rapport till regeringen försvarar Försäkringskassan sin hållning att räkna enbart integritetskänsliga delar av grundläggande behov och vill nu gå vidare och omdefiniera "andra personliga behov" och begreppet "goda levnadsvillkor".

Enligt Vilhelm Ekensteen, ordförande i Intressegruppen för Assistansberättigade, verkar Försäkringskassan ha gett sig själv mandat att forma om assistansersättningen.

Hur ser du på Försäkringskassans hållning i svaret på regeringsuppdraget där de beskriver sitt arbete att skapa enhetlighet i bedömningen av grundläggande och andra personliga behov?

– Jag är besviken på Försäkringskassans rapport. Regeringsrättsdomen från 2009 med integritetskänslighet som norm för rätten till assistansersättning har ute hos kassorna och kommunerna i förening med ett till synes alltmer ensidigt räknande av aktiv tid medfört en rad uppenbart godtyckliga och ibland direkt absurda behovsbedömningar, med många gånger förödande konsekvenser för den enskilde. Vi hade hoppats få stöd för vår uppfattning att riksdagen bör förtydliga att grundläggande behov åter som förut i sig ska berättiga till personlig assistans. Vi menar att just det är i enlighet med assistansreformens intentioner. De grundläggande behoven är integritetskänsliga, och det går att beskriva dem och upprätta en hållfast consensus om vad de omfattar. Vi har tidigare i stort haft en sådan consensus och det är fullt möjligt att arbeta vidare längs den linjen.

- Att i detalj gradera integritetskänslighet av grundläggande behov är däremot något oerhört subjektivt; det beror på en mängd individuella, kulturella, sexuella med flera faktorer som inte låter sig normeras.

Hur ser du på att Försäkringskassan, enligt Tomas Sundberg, nu tänker gå vidare och granska om enbart aktivitetstid ska räknas när man beviljar tid för "andra personliga behov", samt att man vill diskutera en gräns för vad en person ska kunna göra och inte när han/hon har "goda levnadsvillkor"?

– Det är mycket oroande och direkt emot assistansreformens grundtankar om man är ute efter en norm för assistansberättigades livsföring. Syftet är ju att assistansen ska ge den enskilde möjlighet att leva som andra, det vill säga ett självvalt liv utifrån individuella förutsättningar, talanger, drivkrafter och intressen. Assistansberättigade ska liksom andra kunna vara allt från engagerade politiker och kulturpersonligheter till personer som förverkligar sig själva i en lång rad vardagliga sammanhang. Denna individuella rättighet måste vårdas, inte snöpas, den är själva andemeningen med assistansreformen.

Försäkringskassan hänvisar till LSS-kommittén som de menar diskuterade de så kallade A och B-modellerna vid beräkning av tid för "andra personliga behov". Efter att tidigare ha deltagit i LSS-kommittén, hur anser du att de resonerade i de här frågorna?

– Jag kan säga att LSS-kommittén vid sina överläggningar definitivt aldrig var inne på att enbart så kallad aktiv tid skulle räknas. Tvärtom underströk de tongivande ledamöterna vikten av en helhetssyn, de vill säga att behovet av att ha en assistent närvarande när det föreligger måste räknas in i det aktuella assistansbehovet.

Hur ser du på Försäkringskassans agerande?

– Det är väldigt oroande om Försäkringskassan, som det kan verka av Tomas Sundbergs uttalande, ger sig själv ensidigt mandat att forma om assistansreformen efter eget omdöme. Försäkringskassan företräder varken den politiska viljan bakom reformen eller assistansberättigades erfarenheter och insikter. Försäkringskassan får inte förvandla sig till ett gäng mandariner som möjligen välvilligt lyssnande tar del - men inte kommunicerar. Under gångna år har det funnits en vilja till gemensam problemformulering. I dag finns mer än någonsin ett behov av öppna samtal mellan alla oss berörda om assistansreformens framtid, säger Vilhelm Ekensteen.

Källa: Independent Living Institute Assistanskoll