Skydda den personliga assistansen!

Arbetsgivarföreningen KFO, KFS, Vårdföretagarna, Assistansanordnarna, PARO, Intressegruppen för Assistansberättigade - IfA, Föreningen JAG och STIL har tillsammans skickat en skrivelse till Barn- och äldreminister Maria Larsson med en uppmaning om att Riksdagen måste ingripa i frågan om att skydda rätten till personlig assistans.

Skrivelsen från avsändarna är en upprörd reaktion på Försäkringskassans svar på ett regeringsuppdrag om rättssäkerhet och enhetlighet i assistansersättning. Ett svar som kan rasera hela grunden för assistansreformen.

En tidigare klar princip innebär att de grundläggande behoven med att sköta sin personliga hygien, med att äta och att klä sig, är integritetskänsliga. Behovet av den hjälpen ska därför berättiga till personlig assistans. Genom en intellektuell rockad har begreppet omformulerats till att behoven ska berättiga till assistans om de är integritetskänsliga.

Det här kan tyckas vara en lek med ord, men konsekvenserna kan i praktiken bli förödande för lagens intentioner, och i slutändan förändras livsvillkoren för den assistansberättigade. Följden har blivit att personer inte längre får assistans på grund av grundläggande behov utan istället på grund av vad som bedöms vara integritetskänsliga behov. Om det här säger dock LSS ingenting och en stor rättsosäkerhet råder.

- Oklara tolkningar kring grundläggande behov har redan lett till att människors liv har slagits i spillror. De ursprungliga intentionerna i LSS måste förtydligas och återupprättas, annars kommer fler av oss, för vilken personlig assistans är livsviktig för att kunna leva som andra, att drabbas, säger Emma Johansson, ordförande i STIL.

Assistansreformen är en alldeles för viktig lagstiftning för de medborgare som är beroende av den för att nuvarande rättsosäkerhet ska tillåtas bestå. Vår slutsats är att Riksdagen måste ingripa och genom ett förtydligande hävda lagens intentioner!

Bakgrund
Försäkringskassan fick under 2010 i uppdrag av regeringen att följa upp beslut om personlig assistans enligt 9 a § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade – LSS. Myndigheten skulle rapportera om hur arbetet med enhetlighet i beslut gällande såväl grundläggande behov som andra personliga behov avseende personlig assistans utvecklades och kunde, enligt uppdraget, lämna förslag på åtgärder som behövde vidtas för att öka rättssäkerheten och enhetligheten i besluten om assistansersättning.

I Socialutskottets betänkande ”Personlig assistans och andra insatser – åtgärder för ökad kvalitet och trygghet” (2009/10: SoU21), uppmärksammades den oro brukar- och handikapprörelsen uttryckt i samband med RÅ 2009 ref. 57 och de stora konsekvenser man då anade att domen skulle få för bedömningen av rätten till personlig assistans.

I enlighet med uppdraget lämnade Försäkringskassan till regeringen den 28 juni 2011 rapporten Svar på uppdrag om assistansersättning (Dnr 041762-2010-FPSS).

Organisationerna bakom skrivelsen har under en tid regelbundet bjudits in till Försäkringskassan för en dialog rörande frågor om personlig assistans. Vid ett flertal möten, med underlag och exempel tagna ur verkligheten, har de medverkande organisationerna försökt påvisa för Försäkringskassan att behovsbedömningarna nu i flera avseenden går i motsatt riktning mot intentionerna i LSS, som såväl Socialutskottet som Riksdagen uttryckligen sagt sig värna. I sin rapport till regeringen har Försäkringskassan valt att helt bortse från de resonemang och exempel vi anfört.