Regionala skillnader i tillgången till hjälpmedel

Det är stora regionala skillnader i tillgången till hjälpmedel. Det visar en kartläggning som Hjälpmedelsinstitutet har gjort. Skillnaderna beror framför allt på om ett hjälpmedel är förskrivningsbart eller inte. Resultatet visar också att kostnaden för den enskilda individen varierar beroende på var i landet man bor.

Kostnaderna för att få hjälpmedel för den enskilde individen varierar i kartläggningen mellan 0 och 25 000 kronor. Det är närmare tio procent av Sveriges befolkning som använder hjälpmedel för att kompensera en funktionsnedsättning, och många befinner sig i en redan ekonomiskt utsatt situation.

– De skillnader mellan landsting och regioner som vi kan se i kartläggningen ter sig orimligt stora, säger Jan Grönlund, direktör för Hjälpmedelsinstitutet. Dessa skillnader är inte heller i linje med hälso- och sjukvårdslagens intentioner. På flera andra områden finns både nationella riktlinjer och strategier. Det borde det finnas även inom hjälpmedelsområdet.

I undersökningen har Hjälpmedelinstitutet utgått från två fallbeskrivningar – en sjuttonårig pojke med ADHD och en kvinna i 45-års åldern med progredierande synskada – och deras hjälpmedelsbehov. Endast drygt hälften av landstingen i undersökningen kunde förskriva de flesta av hjälpmedlen som efterfrågades i undersökningen.

Resultatet visar också på olika förutsättningar för att få information eftersom transparensen i många landstings villkor inte är optimal. Villkoren för de hjälpmedelssortiment som finns på landstingens webbplatser stämde inte alltid när uppgifterna sedan kontrollerades. Bland annat var förskrivningsmöjligheterna oklara. Ett exempel är, att trots att ett hjälpmedel inte finns i det upphandlade sortimentet, går det att genom särskild prövning få det förskrivet.

Hjälpmedelssystemet inom hälso- och sjukvårdslagen är komplext vilket innebär svårigheter att mäta och analysera villkoren.

– I början hade vi flera diskussioner om metodval, säger Nina Lindqvist, analyschef på Hjälpmedelsinstitutet. Nu ser vi att den metod vi har prövat är gångbar för att kartlägga variationer i regelverk och avgifter. Metoden är tids- och resurskrävande, men det finns stora möjligheter att utveckla den.