Utan diagnos inget hjälpmedel

I Sverige kan personer som behöver hjälpmedel ansöka om att få dem förskrivna från landstinget, Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen. För personer med synskador, hörselskador eller motoriska problem fungerar det här systemet relativt väl, även om många brukare klagar på bristande instruktion och för få uppgraderingar. Men det finns en grupp som nästan aldrig får hjälpmedel – personer med läs- och skrivsvårigheter.

– Det krävs att man har diagnosen dyslexi för att kunna söka om hjälpmedel, och inte ens då är det säkert att man får det beviljat. Man måste också bo i rätt landsting, för det är bara fyra av länen som beviljar den här typen av hjälpmedel, berättar Torbjörn Lundgren, en av Sveriges ledande experter på området läs- och skrivsvårigheter.

Man räknar med att 25% av den vuxna befolkning har svårt att tillgodogöra sig en dagstidning med god behållning. När det gäller dyslexi – neurologiskt baserade läs- och skrivsvårigheter – ligger beräkningen på 5-8 % . Men det här är bara beräkningar, eftersom ytterst få har fått en diagnos. Endast i undantagsfall görs diagnoserna kliniskt med hjärnskanner, så osäkerheten är stor.

– Alla som berörs är inte själva medvetna om sina problem. Många tror sig bara vara dumma eller korkade: ”Jag förstår ingenting”. Då söker man inte hjälp. Då ansöker man inte om hjälpmedel. Man gömmer sig. Man trixar och fixar på alla sätt för att komma runt problemen och blir därmed ofta, ur arbetsgivarens synvinkel, kverulant, säger Torbjörn Lundgren.

Efterfrågan är för stor

Att landstingen inte skriver ut hjälpmedel kan paradoxalt nog bero på att målgruppen är för stor. Riksdag och regering avslog 1994 en begäran om att Tal- och Punktskriftsbiblioteket, TPB, skulle få i uppgift att läsa in läromedel i skolan. Motiveringen till avslaget var att så många berördes, att inläsningarna skulle kunna ske kommersiellt. Det tog mer än tio år innan de första inläsningarna påbörjades och än idag fungerar det bara på vissa universitetsutbildningar.

Med den logiken skulle samhället och näringslivet, i stället för riktade hjälpmedel, satsa generellt på att ge stöd som standard på webbplatser, programvaror och datorer. Som exempel på att det skulle kunna vara både tekniskt och ekonomiskt möjligt tas gärna Words autokorrigering och Googles stavningsförslag upp.

– Jag har varit med och arbetat fram Vägverkets anpassning av körkortsproven. Numer får alla som vill, lyssna till proven. Redan efter några månader gjorde 30% det. Jag tycker att det är ett bra argument för att utveckla system enligt principen om design för alla, säger Torbjörn Lundgren.

Extra stöd kommer alltid att behövas

Men samtidigt blir det absurt när personer som läser Svenska för invandrare använder uppläsande hjälpmedel under sin studietid men sedan inte har någon chans att få tillgång till hjälpmedel i hemmet. Det är ju inte ett funktionshinder att ha ett annat modersmål än svenska. Och det finns personer som behöver mer stöd än det de generella systemen kan ge.

– Alla är inte hjälpta av att bara lyssna. Många behöver visuellt stöd eller mänsklig instruktion. En tjej jag träffade fick en total låsning när hon fick fyra alternativ på en enkel fråga. Hon kunde läsa allt och förstå vad det stod, men hennes arbetsminne räckte inte till att bearbeta fyra alternativ på en gång. Hon klarade det däremot galant när provförrättaren steg för steg ställde det ena alternativet mot det andra. Vi måste alltså utveckla vår omgivning utifrån de mänskliga förutsättningarna.