”Dammsug,” sa arbetsterapeuten

När Marianne Bull drabbades av stroke kom hon till en rehabiliteringsavdelning för att träna upp sin förmåga. Hennes mål var att återgå till sitt arbete som egenföretagare. Men där fick hon göra övningar som hon inte alls gillade.

– Arbetsterapeuten kom och sa till mig att jag skulle dammsuga hennes kontor. För det var bra för mig! Jag svarade, att det kan du göra själv, berättar Marianne Bull upprört. Jag fick träna på saker som var helt irrelevanta för mig, som att baka sockerkaka och koka ägg.

– Behandlingen var meningslös och kränkande, säger hon.

Marianne Bulls erfarenhet aktualiserar frågan om rehabilitering är fyrkantig och inte tillräckligt orienterad mot patientens behov. Kan det vara så?

Stefan Balogh är legitimerad arbetsterapeut och har varit yrkesverksam i åtta år. Han har inte arbetat med Marianne Bull och vill inte gå in på det enskilda fallet, men han förklarar grundtanken med arbetsterapi:

– Arbetsterapins kärna är att alla människor är födda till att vara aktiva och att människan mår bra av aktivitet. Tillsammans med personen ska arbetsterapeuten hitta möjliga vägar till att återfå eller förbättra sin förmåga till aktivitet. Arbetsterapi är helt enkelt att se möjligheter och hjälpa till och stötta individen att förändra sina vanor.

Många olika områden

De aktiviteter som arbetsterapeuten jobbar med kan vara väldigt olika. För den som nyligen råkat ut för en olycka eller sjukdom kan det handla om att komma upp ur sängen och klä på sig. För en annan person är målet att komma tillbaka till arbetslivet som hägrar. Det ställer alltså stora krav på arbetsterapeuten att kunna anpassa sig till varje individ och varje situation. Att coacha någon i de mest vardagliga sakerna, som tidigare varit en självklarhet, är ingen lätt uppgift.

Stefan Balogh menar att möjligheten att anpassa träningen till varje individ är beroende av behandlaren och vilken förmåga denna har att tänka ”outside the box”. Han håller inte med Marianne Bull om att arbetsterapin är stelbent och inte tar hänsyn till individen. Han menar att arbetsterapin visst utgår från varje person – det är ju faktiskt han eller hon som är själva målet!

– Kanske var det några aktiviteter hon fick göra för att arbetsterapeuten skulle kunna bedöma vilka möjligheter hon hade. Men jag kan förstå hennes synpunkter om att just dammsugning är helt verkningslöst för henne, eftersom det inte hade någon koppling alls till hennes vardag som egenföretagare.

Verkligheten har förändrats

Den ursprungliga arbetsterapin fokuserade mycket på olika hantverksaktiviteter som träning och rehabilitering med vävning, snickeri och målning. I dag fokuserar man mer på vad individen själv anser är viktigt att träna och vilka mål man vill nå. Istället för att träna armstyrkan i en vävstol, tränar man på att hitta en bra teknik för att lyfta in rullstolen i bilen.

– Arbetsterapi är förknippat med ett sätt att tänka och att anpassa sig själv efter en situation, det är inte knutet till specifika träningsinstrument eller mallar utan ska utgå ifrån varje individs behov och ska alltså skilja sig från en person till en annan, säger Stefan Balogh.

Hur gick det då för Marianne Bull? Hon är en dam med skinn på näsan och har klarat sig bra.

– På sjukhuset tog jag rullstolen och rullade till sjukhusledningen. Jag sa att jag inte vill bli behandlad på det här sättet. Och jag blev befriad från rehabiliteringen.

Tillsammans med Försäkringskassan hittade hon en lösning. Marianne Bull fick arbetsträna med en av sina större uppdragsgivare, som känt henne i 20 års tid.

– Det fungerade alldeles lysande. Nu har jag jobbat i ett år, avslutar Marianne Bull och far iväg till nästa möte.