Den eviga bedömningen

I Sverige finns olika system för att hjälpa personer med funktionsnedsättning att komma i arbete. Alla bygger på att en eller flera olika myndighetspersoner gör en bedömning av arbetsförmåga och behov av stöd. Så långt är allt gott och väl, men hur känns det att ständigt få sin förmåga bedömd, kontrollerad och diskuterad?

Anders Lindgren har en medfödd funktionsnedsättning och sitter i rullstol och behöver hjälp för att få andningen att fungera. Han arbetar som administratör sedan många år.

– Jag har en stark känsla av att jag kan och vill själv, säger han, men inser samtidigt att han behöver stöd.

Eftersom han inte har 100 procents arbetsförmåga är hans arbetsgivare berättigad till lönebidrag. Det innebär att arbetsgivaren får kompensation för att vissa saker går lite långsammare eller att arbetstagaren behöver lite extra hjälp och stöd. Rätt använt innebär lönebidraget en trygghet för både arbetsgivare och arbetstagare.

– Jag ser lönebidraget som ett hjälpmedel för att kunna vara konkurrenskraftig på arbetet. I lönebidraget finns en inbyggd funktion som ska ta hänsyn till de dagar då kroppen strejkar och arbetsdagen måste kortas ned för att man ska orka med helheten, säger Anders Lindgren.

Men, myntet har en baksida. Trots att Anders Lindgren har medfödda funktionsnedsättningar som inte försvinner med åren så måste lönebidraget omförhandlas med jämna mellanrum. Det är naturligtvis bra att inte bidragen delas ut för alltid och för personer som ska rehabiliteras är det självklart att bidragen ska omprövas regelbundet. Men vad är egentligen poängen med att ompröva ett lönebidrag för en person som har en kronisk funktionsnedsättning. 

– Det är både irriterande och störande är att man som funktionshindrad alltid är påpassad och bevakad av samhället, berättar Anders Lindgren. Det finns så många människor som har haft insyn i ens liv på olika sätt, allt från läkare och hela sjukvårdens folk till handläggare på Försäkringskassan. I arbetslivet kommer nästa instans av tyckare och granskare. Förutom att jag och arbetsgivaren ska ha den dagliga diskussionen om arbetsuppgifterna i sig så ska dessutom en handläggare från arbetsförmedlingen tycka till. Man kan undra vad de har med saken att göra?

Individen behandlas som objekt

På de oftast årliga mötena om lönebidrag är det arbetsgivaren eller den personalansvarige och arbetsförmedlingens representant som träffas. Det är en mycket konstig situation som utspelar sig och det är inte ens säkert att personen med lönebidrag själv deltar. Det är ofta upp till arbetsgivaren att bestämma om han eller hon ska vara med.

– Jag deltar i mötet som ett objekt som ska granskas. Mitt liv och förmåga diskuteras öppet som om det skulle vara hur normalt som helst fast man vet att de andra personerna i rummet slipper denna genomskådning själva. För femtioelfte gången i ordningen vill man bara fly, rymma och slippa denna integritetskränkande analys, säger Anders Lindgren.

All den tid som går åt till möten och planering av bidrag och stödfunktioner borde kunna rationaliseras rejält. Det skulle samhället, arbetsgivaren och arbetstagaren vinna på, anser han.