Ibland får man höra att arbetsgivare bara anställer sina kompisar. Att bolagsstyrelser inte representerar hur världen ser ut utan bara består av ett intimt kompisgäng. Jaha. Vem kan bli förvånad eller upprörd över det? Möjligen kan man bli avundsjuk för att inte tillhöra något kompisgäng som ger jobb, men det påverkar man ju faktiskt själv.
Tänk efter en stund, om du skulle be en person om något som verkligen betyder något för dig, att lämna ett livsviktigt meddelande, bevara en hemlighet eller gömma en värdefull skatt, skulle du välja en helt okänd människa eller någon du känner att du kan lita på? Självklart väljer vi helst människor vi känner – även om det bara handlar om att gå på bio tillsammans eller låna ut en tia. Hur ofta lånar du ut pengar till någon du aldrig träffat förut?
Som arbetsgivare har man ansvar för andras pengar. Eller sina egna, om man driver sitt eget företag. En bra arbetsgivare är mycket försiktig med pengar. Personalen ska ha lön, hyran ska betalas och helst ska det bli något över också. Det här innebär att man är försiktig när man anställer, för det är både dyrt och besvärligt och tar väldigt mycket tid och energi om en rekrytering blir misslyckad.
Så om jag ska välja helt fritt, anställer jag då en vilt främmande människa eller den där trevliga tjejen som praktiserade hos oss i fjol? Svaret är ganska naturligt. Om meriterna i övrigt är jämförbara så är det mycket stor chans att jag anställer en person som jag själv har sett hur duktig han eller hon är, att personen i fråga tar sitt jobb på allvar, kommer i tid och fungerar socialt. Faktum är att en ambitiös praktikant har ganska stor chans att vinna även över personer som på pappret har bättre meriter.
Det är jättesvårt att rekrytera externt! Av lite text på ett papper ska jag välja ut några som jag vill träffa. Den som inte är duktig på att skriva eller inte tycker om att berätta vad han eller hon är bra på ligger nästan automatiskt sämre till. En person som kan skriva ett charmigt brev eller fångar min uppmärksamhet på något annat sätt har stor chans att hamna i rätt hög. Men att jag riskerar att missa någon förträfflig person när jag i snabb takt skummar igenom kanske hundra ansökningar tror jag att man måste erkänna för sig själv.
Sedan träffar jag en hel radda människor i en timme vardera. Vad hinner jag lära, se och förstå under en timme? Jag får ett intryck, ett hum och en känsla. Inte mycket mer.
Under en praktikperiod däremot, har jag möjlighet att se hur en person fungerar under väsentligen mycket längre tid än en timme.
Se alltså till att komma in på flera olika ställen och visa vad du kan. Det finns de som säger att praktik är ett sätt för arbetsgivare att utnyttja gratisarbetande stackars arbetssökande, men det tycker jag är ett ideologiskt färgat feltänk. Om det finns oseriösa arbetsgivare som utnyttjar arbetslösa ska man självfallet akta sig för dem, men för varje individ som står utanför arbetsmarknaden är det enbart till nytta att göra praktik – det vågar jag påstå. Du får visa vad du kan, du lär dig alltid nåt nytt, du får nya kompisar och det viktigaste: du får kontakter i arbetslivet. Om du är duktig och dessutom social under praktikperioden så kommer någon att minnas dig nästa gång man ska rekrytera.
Jag har under det senaste året anställt två praktikanter. Det är mycket i ett litet bolag. Ingen av dem hade en profil som vi sökte. Ingen av dem sökte ens någon specifik tjänst. Vi hade inget direkt rekryteringsbehov när de kom in. Båda visade framfötterna och nu jobbar de hos oss på Funka.
Praktik är nyckeln!
Hela artikelserien "Ge mig ett jobb!"
Del 1, Ring inte oss...
Del 2, Ärlighet varar längst
Del 3, Lönebidrag - diskriminering eller trumfkort?
Del 4, Vad gör assistenten?
Del 5, Arbetsgivarens roll
Läs guiden