En fråga jag ofta får är: När ska jag berätta om mitt funktionshinder? Mitt svar är: tidigt. Det handlar om att föra det på tal själv så jag som arbetsgivare slipper fråga och att berätta att man har en strategi för att kompensera sitt hinder, om det behövs. Eller förklara att ditt funktionshinder inte påverkar din arbetsförmåga ett dugg om det är så. Det är inte konstigare än att personer är allergiska eller ligger i skilsmässa, håller på att flytta, vidareutbilda sig eller skaffa barn. Som arbetsgivare behöver jag den informationen och bara jag vet om det så är det inget problem.
Som arbetsgivare är jag beredd att ta risker, men jag vill veta om att det är det jag gör. Jag har inte allt för sällan läst ansökningar som är skrivna på perfekt svenska med ett följebrev som nästan inte går att förstå. Hur tänker man då? Att jag inte ska se skillnaden? Att jag inte ska reagera? Om man har väldigt bra tal och förståelse men skriver dåligt är det ju ännu viktigare att tala om det på ett tidigt stadium. Obegripliga brev öppnar inga dörrar alls.
Om jag kallar till anställningsintervju och en person dyker upp i åttonde månaden - utan att jag vetat om det - blir jag sur. Nej, jag är inte motståndare till barn och jag har faktiskt anställt en tjej som var i sjätte månaden, men jag måste veta om det. Ingen gillar väl att känna sig lurad och i en anställningssituation är nog det viktigaste för mig som arbetsgivare att jag känner att jag kan lita på personen jag kommer att anställa.
För inte allt för länge sedan hade jag en arbetssökande på intervju. Allt verkade ok tills intervjun var slut och hon reste sig upp - då såg jag att de där darrningarna i benen som jag hade tolkat som nervositet, de måste vara nåt annat. På min fråga svarade personen att hon har MS. Det är mycket möjligt att hennes sjukdom inte påverkar hennes arbetsförmåga alls, MS kan ju yttra sig på många olika sätt, men det gjorde mig alldeles mållös, hur kan man låta bli att berätta att man har en kronisk och allvarlig sjukdom? Den personen skulle jag aldrig kunna lita på och oavsett hur duktig och trevlig hon är i övrigt skulle jag aldrig komma på tanken att anställa henne.
Om du har ett funktionshinder så är det mycket troligt att arbetsgivaren inte vet så mycket om hur det påverkar dig. Man kan inte kunna allt och även för mig som jobbar med de här frågorna är det omöjligt att avgöra hur grav en synskada är eller hur pass mycket problem ett rörelsehinder kan komma att skapa i vardagen innan jag sett en person in action. Det är du som är expert, glöm inte det.
Om du talar om:
redan innan du träffar arbetsgivaren så känner arbetsgivaren sig tryggare. Då kan ni använda intervjun till att prata om mycket mer intressanta saker – du har ju något att komma med som individ, inte som funktionshinder.
Eftersom det är en merit att ha funktionshinder på Funka så är det ganska många (fast i någon mening förvånansvärt få) funktionshindrade som söker jobb hos oss. Jag glömmer aldrig en kille, han babblade på i minst en och en halv timme om hur viktig han tyckte vår verksamhet var och hur svårt han hade haft det i sitt liv. Det var en rörande historia och en bra monolog, men ingen anställningsintervju. Efteråt visste jag ingenting om vad han kunde eller ville, bara att han var bitter och att jag var sen till nästa möte. Det är inget bra utgångsläge. Jag känner ingen som anställer folk för att det är synd om dem.
Lite vett och etikett kring anställningsintervjuer kanske kan vara på sin plats. Det är bra att söka många jobb för då är chansen större att man får gå på intervju. Att bli intervjuad är ovant för de flesta av oss och får du chansen att öva ett par gånger så lär du dig att det inte är så farligt och med lite träning kanske du rent av kan tycka att det är ganska kul. Och då kommer du att göra en kanonintervju den dagen då det riktigt spännande jobberbjudandet dyker upp.
De flesta som kommer till en anställningsintervju är nervösa. Det är inget konstigt med det och alla arbetsgivare vet att de måste ”räkna bort” en del egenheter som folk har när de blir nervösa. Men när jag ställer frågor är det många som, i sin iver att vara till lags, svarar det de tror att jag vill höra i stället för det de verkligen menar, och det är inte bra alls. Dels ger det ingenting, dels upplever jag det som oärligt och riskerar att sortera bort dem direkt. Jag skulle önska att någon sa emot mig på en intervju, det skulle jag bli imponerad av!
Många rabblar upp en massa meningslös information – den värsta sorten är de som kan sitt CV utantill och häver ur sig exakt samma historia, ordagrant, som jag redan läst en gång. Då blir inte ens bra skämt roliga.
Visst ska man prata, men minst lika viktigt är att lyssna.
En sak jag lägger märke till, är om man förstår eller bara låtsas förstå vad saker går ut på. De som bara nickar och säger ”ja” till allt, har antingen slutat lyssna eller så har de ingen aning om vad jag säger och börjar få total panik. Mycket få vågar fråga. Och oavsett vad det gäller så är mitt råd alltid: Fråga! Du verkar inte dum, tvärtom verkar du intresserad och seriös, du tar frågan på allvar och vill förstå. Det är bara positivt.
Alltså; var ärlig med ditt funktionshinder, var ärlig med att du är nervös, svara ärligt på frågor och försök vara naturlig. Det är ingen mening med att förställa sig och på så vis bli anställd på falska premisser, det håller ändå aldrig i det långa loppet.
Susanna Laurin, VD Funka Nu AB
Hela artikelserien "Ge mig ett jobb!"
Del 1, Ring inte oss...
Del 2, Ärlighet varar längst
Del 3, Lönebidrag - diskriminering eller trumfkort?
Del 4, Vad gör assistenten?
Del 5, Arbetsgivarens roll
Läs guiden