Ge mig ett jobb - del 5

Vad är det som gör att man får ett jobb? För det första handlar det om att skaffa sig ett jobb, inte att få det som en skänk från ovan. Bortsett från det så är det ingen enkel fråga att besvara vad som gör att det ibland lyckas, men jag har skrivit ned ett par saker som jag tror är väldigt viktiga. Mycket kan man i hög grad påverka själv. Oavsett förutsättningar.

Arbetsgivarens roll

Att vara arbetsgivare för funktionshindrad personal skiljer sig inte från att vara arbetsgivare generellt. Men ibland undrar jag hur jag ska bete mig och vad min roll förväntas vara. Samma typ av frågor dyker upp även vad gäller medarbetare utan funktionshinder, men på något sätt blir det extra tydligt och ibland onödigt komplicerat av att det rör sig om funktionshindrade individer.

Hur långt sträcker sig mitt ansvar egentligen? Att jag ser till att våra lokaler är fysiskt tillgängliga är ganska självklart, men när vi ska åka bort på konferens brukar det vara enklare att den som har speciella behov själv kollar upp hur det fungerar med det praktiska. Han eller hon vet bäst själv vilka krav och behov som måste styra på detaljnivå.

Det kan ju vara så att jag vet vad mina anställda behöver, men jag kan knappast veta – och bör heller inte lägga mig i – vilken assistent som följer med på mässan och vad den har för speciella önskemål. Det måste bli ett samarbete där jag ansvarar för min personal och han eller hon ansvarar för sin assistent. Det låter självklart men är inte alltid så lätt att få att fungera smidigt. Jag tror det är viktigt att dra tydliga gränser redan från början, så att ingen blir besviken.

Svår balansgång

Vissa funktionshindrade har många läkarkontakter. En del medicinska problem påverkar arbetet och då blir det plötsligt något jag som arbetsgivare måste känna till och ta hänsyn till. Mer än en gång har jag varit med om läkare som inte tror att patienten klarar av så mycket, medan jag, som ser honom eller henne dagligen, vet att det fungerar alldeles utmärkt. Dessutom kan det vara ännu viktigare för en person med funktionshinder att visa att "Jag kan". Jag är inte sjuk, jag är inte besvärlig, jag är precis lika duktig som alla andra. Det kan därför vara en svårare balansgång än vanligt när man ska bedöma hur mycket en person med funktionshinder faktiskt ska jobba.

Vi är nog ganska många som går till jobbet även om vi är lite småhängiga. Oftast är det inget problem; även om man riskerar att smitta andra eller bli ännu sjukare i onödan så tycker jag att vuxna människor måste kunna avgöra sånt själva. Men om personen utöver att vara hängig dessutom har en svår kronisk sjukdom eller ett funktionshinder som innebär att vitala organ är skadade, att personen är extra känslig för infektioner eller att överansträngning medför livsfara, då blir saken naturligtvis en annan. Som arbetsgivare känner jag direkt ett ökat ansvar för att personen i fråga inte ska jobba för mycket eller komma tillbaka för tidigt efter en sjukdom. Fast – han eller hon är ju vuxen och kan ta eget ansvar, eller hur var det nu? 

I de här situationerna är det lätt hänt att trampa över intimsfärer och lägga sig i saker man inte har med att göra. Det är minst lika lätt hänt att man är för försiktig och backar ur när det börjar brännas. Att hitta precis rätt balans gentemot varje individ och lyckas bygga upp ett förtroende kring att jag som arbetsgivare finns här för att hjälpa dig som anställd kräver ibland väldigt mycket tid, men det går. Ducka inte för de svåra frågorna, det kommer bara surt efter.

När myndigheter är inblandade

Och så har vi det som kan vara det allra knepigaste; myndighetskontakter. Många funktionshindrade har speciella förutsättningar i form av bidrag, försäkringar och hjälpmedel. Och då och då dyker det upp en handläggare som visar ganska lite förståelse för individens behov. En person som utan att vara  insatt i ärendet ifrågasätter arbetsförmåga, värdet av en anpassning eller framtidsutsikterna vid rehabilitering.

Gentemot myndigheterna är det ofta jag som arbetsgivare som får driva ärendet, det är mina åsikter som efterfrågas och inte sällan talar man över huvudet på personen det gäller. Som arbetsgivare gäller det att stå på sig, även om jag tycker det är ett tokigt perspektiv så är jag en viktig länk och det är bara att köra hårt: det är jag som känner min personal, det är jag som vet hur mycket han eller hon kan jobba och det är jag som vet vad som krävs för att det ska funka.

En förutsättning för att det ska funka smidigt med alla myndigheter som är inblandade är att man som arbetsgivare vet lite om hur systemen är uppbyggda, vilka regler som gäller, vart man ska vända sig och hur det går till att ansöka, rekvirera eller överklaga. Vi har flera guider här på Funkaportalen som hjälper dig som arbetsgivare att klara dig i djungeln. Men det bästa är ofta att fråga någon som varit med förr. Du får väldigt gärna kontakta oss och ställa frågor och dela med dig av dina erfarenheter. Vi försöker hitta någon som kan svara eller som varit med om något liknande.

Susanna Laurin, VD Funka Nu AB