Svårt att sätta rättvisa löner

Alla ska behandlas lika, det är grundtanken. Men när man är arbetsgivare åt personer med och utan funktionshinder ställs rättvisebegreppen lätt på huvudet. För hur kan man ställa samma krav på individer som inte har likadana förutsättningar? Och fortsätter man den tanken lite längre så borde kanske ingen i personalen behandlas likadant som någon annan, eftersom de individuella skillnaderna är så stora?

Göran Nilsson är mellanchef med ansvar för en blandad personalgrupp. Bland medarbetarna finns en rullstolsburen och två synskadade. Övriga har ingen synlig funktionsnedsättning.

– Fast egentligen vet man ju inte, folk är så olika och minst en av grabbarna både läser och skriver rätt dåligt, så kanske ska du räkna in en dyslektiker till de med funktionsnedsättning, säger Göran Nilsson.

Rättvisa löner och samma regler för alla, det är saker som många anställda ser som en självklarhet. Men vad är rättvist när den ena personen jobbar mycket långsammare än den andra  på grund av funktionsnedsättning?

– En kille som sitter och pillar sig i naveln kan inte räkna med att få samma lön som en som anstränger sig, säger Göran Nilsson.

Om det däremot går långsamt på grund av funktionsnedsättning, då verkar många spontant anse att man som arbetsgivare ska ställa mindre krav och betala ut samma lön ändå.

– Men det blir ju lite konstigt, för han som verkar slö, han kanske har något problem han också, hur ska jag kunna veta det? fortsätter Göran Nilsson.

Lönsamhet som återspeglas i lönekuvertet

Någonstans här börjar det verkliga dilemmat för arbetsgivare och chefer som ska jämföra personer med och utan funktionsnedsättning. För att jämföra kommer ingen ifrån, det ligger i sakens natur när man ska sätta lön. En annan viktig aspekt är naturligtvis lönsamhet. En person som – oavsett skäl – producerar mindre eller långsammare blir inte lika lönsam. Ska det eller ska det inte synas i lönekuvertet?

– Självklart ska man få betalt efter vad man presterar, allt annat vore nåt slags välgörenhet som jag hatar, säger Magnus Andrén, som är halvsidesförlamad och jobbar deltid som ekonom.

Och han är inte ensam om den uppfattningen, många personer med funktionshinder instämmer, i alla fall i princip. För Göran Nilsson är det inte lika enkelt; naturligtvis vill han uppmuntra den som verkligen anstränger sig, även om resultatet kanske inte blir så strålande. För varje enskild individ kan man ju utarbeta belöningssystem som fungerar oavsett förutsättningar, men just när det kommer till en grupp där många gör ungefär samma sak men på helt olika premisser blir det svårare.

Staten skjuter till pengar för att jämna ut skillnader

Det statliga lönebidraget till arbetsgivare som anställer personer med funktionsnedsättning är ett sätt att kompensera för bristande arbetsförmåga. Tanken är att arbetsgivaren ska kunna betala ut samma lön till alla anställda som gör likartade uppgifter, utan att förlora ekonomiskt på de individer som inte har samma leveranskapacitet.

– Nej, vi kör inte med lönebidrag, det känns inte rätt, säger Göran Nilsson. Mina anställda skulle skrika rakt ut om jag föreslog det. Men jag kan föreställa mig att det kanske behövs på arbetsplatser med gravt funktionshindrad personal.

Göran Nilsson börjar plötsligt skratta;

– Nämen, vad säger jag? Mina killar hör ju faktiskt till den kategorin. Men det skulle aldrig erkänna det själva.