Så fixar jag jobbet

Therese Rudolfsson är socionom. Sedan tre år arbetar hon som kurator på Hjärnskadecenter på Rosenlunds sjukhus i Stockholm. Hon är nöjd för hon har ett jobb där det känns att hon gör nytta. Men en sak är hon trött på och det är att hon som funktionshindrad måste bevisa så mycket när hon söker jobb.

– Jag skulle aldrig söka ett jobb om jag inte trodde att jag kunde fixa det, säger hon.

På anställningsintervjuer har Therese märkt att arbetsgivare blir stumma och inte vågar fråga om hennes funktionshinder. Därför har hon börjat med att själv ta upp sånt som hon vet att de undrar över. Det kan till exempel vara hur hon med sin permobil klarar att göra hembesök hos klienter, något som ingår i en socionoms vardag.

– Jag har lösningar på det mesta, säger Therese. Men det är klart att det finns begränsningar – om någon bor fem trappor upp utan hiss så kommer jag inte upp.

Det hänger alltså mycket på att hon själv är säker och tydligt visar vad hon klarar av.

En gång har Therese skrivit i en ansökan att hon är funktionshindrad. Det var när hon sökte en tjänst på barnhabiliteringen. Då tänkte hon att hennes funktionshinder kunde vara en merit.

– Och jag blev inte ens kallad till intervju, säger hon.

Berättar indirekt

Efter det har hon valt att inte tala om det i ansökningsbrevet. Men hon berättar om sitt funktionshinder indirekt, eftersom det står i meritförteckningen att hon arbetat ideellt i handikapprörelsen. Hon tycker att det är en bra lösning.

– Jag kan inte se en enda anledning till att det ska vara viktigt att berätta om mitt funktionshinder så länge jag har den utbildning och de kunskaper som krävs, säger hon.

Viktigt med kontakter

Flera gånger under intervjun säger Therese att hon har tur som har ett jobb. Men är det bara tur?

– Nej, det är det förstås inte, säger hon. Men jag vet ju hur svårt det är att få jobb när man har ett funktionshinder och hur viktigt det är att ha kontakter.

Det första jobbet efter utbildningen var som handläggare på ett assistansföretag. Hon gjorde scheman, anställde assistenter och hade handledning med både brukare och assistenter. Det var ett stressigt jobb, som hon bar med sig jämt.

– Ibland vaknade jag till och med på natten och oroade mig för något jag måste fixa nästa dag.

Praktikplats ledde till jobb

Under utbildningen gjorde Therese sin praktik på hjärnskadecenter, en mottagning för människor som fått hjärnskador i vuxen ålder. Hon trivdes bra där och höll kontakten. Plötsligt dök det upp en möjlighet att bli kurator på halvtid. Hon hoppade på det, trots att det var ett vikariat som förlängdes med fyra månader i taget. Till slut blev det ett fast jobb.

– Här har jag nytta både av min utbildning och mina egna erfarenheter av färdtjänst, boende och assistans, säger hon. Det är precis sånt som våra patienter behöver hjälp med.

Therese har personlig assistans, både hemma och på jobbet. På jobbet finns assistenten i bakgrunden, hjälper till med papper när det behövs och ser till att Therese får lunch. Hon arbetar halvtid. Hon har kommit fram till att det är lagom om hon ska kunna ge allt på jobbet och orka med fritiden.

– Jag skulle nog kunna jobba 75 procent, säger hon. Men då skulle jag inte ha någon ork kvar till mina fritidsintressen och att träffa pojkvän och kompisar.

Vad är jag bra på?

Varför blev hon just socionom? Therese berättar att vägen dit var ganska krokig. Efter gymnasiet hade hon några ungdomspraktikplatser. Först provade hon att arbeta med ekonomi, räkna på lån. Det var tråkigt. Sedan var hon på handikapporganisationen DHR. Där hade hon inga vettiga arbetsuppgifter. Hon stämplade 2 000 kuvert. Sedan skrev hon instruktioner till pedagogiska dataprogram. Det var kul.

– Men jag vill börja plugga, säger hon. Jag satt med en kompis och funderade – vad är jag bra på? Vad vill jag? Vad tycker jag är roligt?

Eftersom en annan kompis gick redan på socialhögskolan visste Therese redan en del om utbildningen. Så hon sökte, men kom inte in. Hon sökte igen, men kom inte in då heller.

– Jag hade väl inte världens bästa betyg från gymnasiet, erkänner hon.

Testat sig fram

I stället fick hon börja med ett år på komvux. Det var ett bra sätt att komma in i pluggandet, tycker hon. På det följde en grundkurs i socialt arbete på universitetet. Därifrån gick hon vidare till socialhögskolan.

– Jag brukar tipsa folk om att det är smart att börja med en fristående kurs, säger Therese. Jag hade en termin på mig att se om jag fixade studierna.

Therese fick lite extra stöd under utbildningen. Hon hade tillgång till ett datorrum där hon kunde sitta och skriva uppsats. På föreläsningarna satt hon längst fram för att höra bra.

– Men det var så trångt i föreläsningssalarna att jag inte hade kommit längre in med permobilen i alla fall, säger hon.

Trivsmed omväxling

Nu har Therese ett jobb hon trivs med. Det är omväxlande och hon kan jobba deltid. Det är i alla fall tur, för bra halvtidsjobb växer inte på träd. Hon ger råd och stöd till nyskadade och deras anhöriga och assistenter, hon hjälper till med kontakter och att fylla i blanketter. Hon bråkar på kommuner som vill spara pengar och inte ger det stöd som behövs.

– Det är nog då jag är till störst hjälp, säger hon, när jag kan föra någons talan som inte klarar det själv.