Specialpedagogen Marie Thisted ser en utmaning i att jobba både med de barn som behöver extra stöd, men också med dem som behöver extra utmaningar.
Marie är precis klar med sin vidareutbildning till specialpedagog. Vårterminen 2007 började hon ett nytt jobb som specialpedagog med inriktning matematik på Björkhagens skola i södra Stockholm. En av hennes första uppgifter blev att stötta de elever i årskurs nio som löper risk att inte klara slutbetyget i matte.
– Jag började med att prata med eleverna en och en för att få deras egen bild av hur skolarbetet fungerar hemma och i skolan, berättar hon. När det gäller matematik krockar ofta föräldrar och barn. Föräldrarna har lärt sig matte på ett annat sätt och kan därför ha svårt att hjälpa till med läxor.
Marie brukar säga till sina elever att det inte är något fel på mammas och pappas sätt att räkna, men att det är omodernt.
Speciallärare eller specialpedagog. Vad är egentligen skillnaden? Det yrke som traditionellt kallas speciallärare är en lärare som arbetar direkt med barn som har svårigheter av olika slag. Sedan yrket bytte namn till specialpedagog är utbildningen mer inriktad på pedagogisk utveckling och stöd till andra lärare så att de kan möta och hjälpa alla barn. Specialpedagogen är tänkt att vara en expert som jobbar närmare skolledningen.
– Men jag vill jobba på båda sätten, både direkt med elever, med utvecklingsfrågor och med stöd till andra lärare, säger Marie.
Därför breddade hon utbildningen på lärarhögskolan med ett par extra kurser. Hon lärde sig mer om barn som har svårt med läsning och matematik.
Tycker du att det finns tillräckliga resurser för att de elever som behöver ska få stöd? Marie tror att man på ett sätt kan tycka att resurserna aldrig räcker, att man alltid kan göra mer.
– Men å andra sidan tror jag att resurserna räcker till mer än man tror om de används bättre. Vi i skolan behöver bli bättre på att se vad barn behöver. Vi måste också bli bättre på att ge stöd när det behövs. Det är inte alls säkert att en elev behöver stöd hela skoltiden.
Det är lätt att en elev blir stämplad som till exempel ”den okoncentrerade”, även om han eller hon inte har svårigheter i alla ämnen. Det tycker Marie är synd. Hon tror i stället att barn behöver hjälp med det de tycker är svårt och uppmuntran att utveckla det som de är bra på. Och det gäller alla barn.
Enligt Maries sätt att se finns det många experter kring ett barn, inte minst föräldrarna och barnet själv. En läkare som ställer diagnosen adhd är en expert. Specialpedagoger, lärare, fritidspedagoger och annan personal i skolan är också experter.
– Jag tycker att man ska dra nytta av all expertis. Det är till exempel ofta fritidspedagogen som bäst ser hur ett barn fungerar socialt. Därför är det konstigt att fritidspedagogen ofta inte är med i en pedagogisk kartläggning.
Det är ändå så att medicinsk forskning har högre status och får mer pengar än pedagogisk forskning.
– Det är klart att det är intressant och ibland nödvändigt att få en diagnos och ett namn på de svårigheter barnet har, tycker Marie. Men det finns en fråga som jag tycker är intressantare – vilket stöd behöver just det här barnet.
Barn med samma diagnos kan ju ha väldigt olika behov.
Hon tycker att föräldrar ibland hamnar i en maktlös situation. Föräldrar ska ställa krav på skolan. Skolan måste å sin sida öppna dörren och lyssna mer på vad föräldrar och barn säger.
– För mig är det viktigt att tillsammans med föräldrar hitta en gemensam bild av barnet. Som förälder vet jag inte hur min son fungerar socialt i sin klass. Det vet personalen där. Jag som lärare vet inte hur det funkar med läxläsning hemma för ett barn. Därför måste vi lyssna på varandra. En förälder kan verka förbannad, men ofta är föräldern egentligen orolig.
Vad tycker du? Ska alla barn integreras i vanliga klasser?
– Nu är det ju tabu med små grupper. Barnen ska i första hand gå i ordinarie verksamhet. Men i verkligheten blir smågrupperna allt fler ute i skolorna.
Marie tycker åter igen att man ska utgå från barnets behov, inte integrera till varje pris. Det är inte alla som klarar att vara i en grupp med 24 andra barn.
Hur ska man undvika att barn som får extra stöd känner sig utpekade? I Maries förra skola var specialundervisningen väl integrerad med övriga skolan.
– Där var det en ynnest att få gå till specialpedagogen. Många barn tjatade om att få gå dit. Då har man lyckats, tycker jag
Vad tycker du att skolan ska lära ut?– Barn ska kunna ta sig igenom skolan med självförtroendet i behåll och få de kunskaper de behöver för att klara sig i samhället, säger Marie.
"Man har inte ork att kämpa för att få den hjälp man behöver i skolan, samtidigt som man kämpar för att passa in bland sina kamrater."
ur Andreas Cederboms krönika "När skolan kraschlandar ligger de funktionshindrade underst"
Till krönikan
Läs guiden
"Regeringen har i flera propositioner slagit fast en vilja att jobba för att få tillgänglighet att genomsyra samhället. I bland annat proposition 1999/2000:79 ”Från patient till medborgare – en nationell handlingsplan för handikappolitiken” slår man fast att vi ska jobba för att samhället i möjligaste mån ska tillgängliggöras så att funktionshindrade kan gå från att vara patienter till att vara medborgare i samhället. Det finns liknande initiativ inom EU och även FN."
Andeas Cederboms krönika om saker som sker parallellt