Kandidat med assistans

Namn: Therese Allard
Pluggar: Kandidat i kulturgeografi
Framtidsplaner: yrket är nog stadsplanerare eller informatör, men det viktigaste för mig är att få jobba med människor och ha ett yrke som jag trivs med.
Typ av funktionsnedsättning: dyslexi

Jag läser en kandidat i kulturgeografi vid Örebro Universitet. Jag har läst fristående kurser - allt från kvinnohistoria och samhällsekonomi till ledarskap och entreprenörskap.

Att jag valt att plocka fristående kurser beror dels på att jag inte kom in på de program jag sökte, men anledningen är framförallt att jag behöver en annan typ av examensform. När man har det behovet blir urvalet av kurser naturligtvis mindre.

Att börja studera vid universitetet var en stor process för mig. Nu har jag pluggat i fyra och ett halvt år. Sammanlagt kommer det att bli fem. Mitt stora mål när jag började var en högskoleexamen. Nu är jag uppe i en kandidat. Kanske kan det bli en magister i framtiden.

Var det något som du fixade innan du började dina studier som är relaterat till ditt funktionshinder?

När jag hade bestämt mig för Örebro ringde jag studievägledaren i god tid och kollade upp vilka möjligheter det fanns för mig. Jag ville ha garantier för att det skulle fungera.

För att min tillvaro ska fungera så måste jag vara väldigt strukturerad. Jag lägger upp en detaljerad plan och försöker sedan följa den. Om den inte skulle funka, då bryter allt ihop och min tillvaro rasar samman. Därför måste jag veta i förväg. Jag måste känna trygghet.

Berätta hur ditt funktionshinder påverkar dina studier?

Mitt funktionshinder är dyslexi. Min läs- och skrivförståelse ligger på en nivå, som borde göra universitetsstudier till en omöjlighet för mig. Allt jag läser försvinner. För att komma ihåg det jag läser måste jag läsa det flera gånger och diskutera det. Först när jag sätter mina egna ord på texten och skapar ett intresse för innehållet fastnar texten.

Det tar mycket kraft och är otroligt jobbigt. Om jag läser en timme i sträck, så måste jag gå och lägga mig och sova för så trött blir jag. Det kan vara svårt att tro när man hör mig prata för jag kan formulera och uttrycka mig bra.

Diagnosen dyslexi fick jag först när gick på en folkhögskola. Då hade jag redan gått ut grundskola och gymnasium. Ingen vet eller kan förstå hur mycket jag har fått kämpa och hur mycket tid jag la ner under skoltiden. Ändå lyckades jag få medelmåttiga betyg. 

Hur har din kontakt med samordnaren på universitetet sett ut?

Det är ofta svårt att få folk att förstå min diagnos, men samordnarna vid Örebro universitet har varit jättebra. Jag har haft mycket kontakt med dem. I och för sig så har jag hela tiden valt att ligga på mycket.

Det tillhör min personlighet att jag är strukturerad och behov av trygghet. Men samordnarna har alltid varit mycket tillmötesgående. Jag har aldrig känt mig som besvärlig, utan snarare har jag blivit betraktad som en mycket intressant person.

Använder du dig av några kompensatoriska åtgärder för att få dina studier att fungera?

Min kompensatoriska åtgärd är en personlig assistent. Det jag behöver hjälp med är att läsa in kurslitteraturen. Datorprogram eller talböcker fungerar inte för mig.

Assistenten läser högt ur kurslitteraturen och jag följer med i texten. Vi samläser, stannar upp och diskuterar och när jag sätter mina ord på texten förstår jag innehållet. Assistenten kollar av att jag har förstått och vägleder. Det är ett pusslande med kurslitteraturen. Ibland lyckas jag skaffa dubbel uppsättning. Andra gånger har assistenten redan läst kursen och har böckerna. Att köpa funkar ju inte ekonomiskt, men på något sätt har det hittills alltid ordnat sig.

Vi träffas antingen hemma hos mig eller på skolan. Hur mycket vi träffas beror på kurs och ämne. Vid intensiva tentaperioder kan jag alltid ringa om jag skulle få panik. Det är skönt att känna att jag inte bär hela studiebördan själv. Ibland ses vi inte på flera veckor. När jag tillexempel grupparbetar eller går på en föreläsning behöver jag ingen hjälp av assistenten. Vid tentamen brukar assistenten läsa, förklara och formulera om frågorna för mig så jag förstår. Sen skriver jag svaret själv.

Jag är den första på universitetet i Örebro, som beviljades personlig assistent i den omfattningen jag har. Nu är jag inne på min fjärde assistent. För att stödet ska fungera förutsätts att assistenten själv är kunnig i ämnet. Därför byter jag assistent när jag börjar på en ny kurs.

Har du valt att berätta för lärare och medstudenter om ditt funktionshinder?

För en del lärare berättar jag om mitt funktionshinder. Det beror på vilken kontakt jag får med läraren och vilken betydelse min dyslexi kan ha för kursen. Men det händer också att jag avstår. Om jag väljer att berätta så gör jag alltid det i början vid kursstart så att läraren vet mina förutsättningar och att inga oklarheter behöver uppstå när kursen är igång.

Däremot är det viktigt för mig att inte berätta om min dyslexi för mina kursare. Jag vill studera som alla andra och jag känner mig stark när jag inte berättar. Jag har hittat mitt sätt, som jag mår bäst av. Det har hänt att jag har träffat min personliga assistent på universitetets bibliotek när kursare till mig suttit bredvid. Men då är den personliga assistenten vilken kompis som helst. Om någon undrar så drar jag hellre en vit lögn.

Nu har jag ju också enbart läst fristående kurser. Då är det hela tiden nya personer vid varje kursstart. Det skulle bli väldigt många att förklara för och jag måste göra det en massa gånger. Om jag hade gått ett program, så hade jag kanske valt att göra på ett annorlunda sätt.

Det finns vissa brister, som jag tycker måste förbättras. Generellt borde det finnas mer information om vad det finns för möjligheter att studera om du har ett funktionshinder på de olika studieorterna. Här i Örebro känner jag mig trygg och vet att det fungerar bra för mig. Samtidigt är det ett litet universitet och utbudet är mer begränsat. Om jag hade vetat mer om hur det fungerar på andra ställen, så kanske jag hade sökt ett annat program eller valt att plugga vid ett annat universitet.

Jag har även prövat på distanskurser, men jag klarade inte det. Allt går via datorn när du läser på distans och det fungerar inte för mig. Bara att fixa inloggningen var näst intill oöverkomligt. Här skulle det behövas fler alternativ och framförallt så skulle man få mer stöd och support.  Men eftersom det bara fanns ett sätt och det var datorn, så var jag tvungen att ge upp distansstudier.

Kolla upp innan vilken hjälp du kan få. Vänd dig till samordnarna på de universitet du är intresserad av. Berätta vad du vill läsa och tala tydligt om för samordnarna vilka problem du har. Be dem ge förslag på lösningar.

Försök få en uppfattning om hur de är och hur de ser på funktionshinder. Det är också viktigt att samordnarna vid det universitet som du ska börja studera vid tidigt får ett namn på dig. Då vet de vem du är redan när du börjar.