Magisterexamen, men kan inte läsa

Namn: Elin Olander
Pluggar: Forskarstuderande vid Lunds Universitet
Typ av funktionsnedsättning: Dyslexi

Berätta vilken utbildning du går, var du pluggar och varför du valde just denna utbildning?

– Jag blev färdig med min magisterexamen som industridesigner 180 poäng vid Lunds Universitet 2002. Sedan våren 2003 har jag en doktorandtjänst i ämnet industridesign vid samma universitet. Jag håller just nu på med att färdigställa min Licentiat uppsats som ska presenteras under våren 2007. Mitt forskningsprojekt handlar om på vilket sätt användaren kan involveras när en industridesigner tar fram nya produkter. De användare jag är speciellt intresserade av är unga vuxna med funktionshinder och de produkter som finns i deras omgivning. Eftersom det i dag fokuseras mycket på funktion när det gäller hjälpmedel så har jag som uppgift att försöka integrera även andra produktegenskaper så som identitet och estetik.

– Jag har alltid tyckt om att uttrycka mig visuellt och drömde som liten att få arbeta som arkitekt, men kom aldrig in på arkitektprogrammet vid universitet fast jag sökte flera år. Mina gymnasiebetyg räckte inte till. Till både arkitektprogrammet och industridesignprogrammet kan man även söka in på konstnärliga prov. Det var på det sättet jag blev antagen. Jag visste inte så mycket om industridesignutbildningen från början utan hoppades kunna byta över till arkitektprogrammet, men trivdes så bra att jag blev kvar.

Var det något som du tog reda på innan du började dina studier som är relaterat till ditt funktionshinder?

– Jag var inte medveten om mitt funktionshinder under tiden jag studerande till industridesigner. Det är en yrkesutbildning på universitetsnivå där man tränas i att uttrycka sig visuellt. Problemen började när jag hade påbörjat min forskarutbildning. Där ställdes det krav på att producera text snabbt. Jag klarade inte av pressen utan började fundera på om jag valt fel väg, fastän jag tyckte att arbetet var roligt. Vändpunkten kom för över ett år sedan genom ett samtal jag hade tack vare mitt forskningsprojekt med en ung tjej med synnedsättning. Något i vårt samtal fick mig att börja fundera på dyslexi. Jag tog mod till mig och gjorde en utredning. Jag har tagit en magisterexamen vid högskolan, men kan inte läsa. Gissa om det har tagit lång tid för mig själv att acceptera.

Hur kom du i kontakt med samordnaren på universitetet?

– Eftersom universitet och högskola har resurser främst för grundutbildningsstudenter (kandidat- och magisterexamen) var det svårt att veta vem jag skulle vända mig till. Som doktorand har jag ju en anställning vid universitet, men är ändå student eftersom jag är forskarstuderande. Jag tog kontakt med en samordnare vid studerandeenheten via mail med frågan vem jag ska vända mig till. Jag fick komma dit och prata av mig och de hjälpte mig att göra en utredning.

Använder du dig av några kompensatoriska åtgärder för att få dina studier att fungera?

– Jag kunde inte använda mig av de resurser som står studerandeenheten till förfogande, eftersom jag har andra krav på hur mina hjälpmedel ska kunna fungera än grundutbildnings studenterna. Min doktorsavhandling ska ju göras bara av mig i ett unikt exemplar, så kunde jag inte använda mig av de resurser som står studerandeenheten till förfogande som till exempel anteckningshjälp eller inläsning av kurskompendium. Eftersom jag har en anställning har min arbetsplats istället gått in och betalat främst digitala hjälpmedel. Jag använder mig av talsyntes (ViTal)och talböcker tillsammans med text när jag läser. Jag använder även talsyntesen när jag skriver för att få en direkt feedback på min text. Jag använder rättstavningsprogram som SpellRight, Stava Rätt, Word Finder. I början av textbearbetning använder jag mig av Vocie Express för att komma igång. Det som jag absolut inte skulle klara mig utan är min diktafon, både för att kunna återkomma till seminarier och föreläsningar men också handledningsmöten. Jag har helt slutat försöka skriva anteckningar utan koncentrerar mig bara på att lyssna och antecknar med diktafon i stället.

Har du valt att berätta att för lärare och medstudenter om ditt funktionshinder?

– Jag har berättat om funktionshindret för min handledare. Det hade inte fungerat annars. Men jag berättar även för kursansvarig när jag börjar en ny kurs för att lättare kunna få text som går att läsa med talsyntes. Om jag ska skriva text tillsammans med andra, berättar jag även för dem. Jag har fortfarande hemskt dåligt självförtroende att min text över huvudtaget går att förstå. Genom att berätta känner jag mig friare och kan bara skicka iväg en text utan att andra måste granska den först. Jag brukar också bifoga en kommentar att de gärna får ta kontakt med mig om något är oklart så ska jag komplettera muntligt, eftersom det är mycket lättera att förklara muntligt.

Hur upplever du att du har blivit bemött av andra studenter och lärare?

– Både och. De flesta ifrågasätter om det verkligen är sant. Hur kan det vara möjligt att gå igenom gymnasium, högskola och påbörja forskarstudier utan att veta om att man är dyslektiker? Men det är möjligt. Man kan utveckla ett beteende där man lär sig saker utantill, utan att vara medveten om att det är just det man gör. Jag läser inte. Jag memorerar. Detta går bara till en viss gräns. Till slut fungerar inte just det kompensationsverktyget längre, utan man måste ta till andra.

Konkreta tips som du vill dela med dig av till andra som funderar på att plugga och som har någon form av funktionsnedsättning?

– Allt som man vill göra är möjligt att göra. Det gäller bara att hitta rätt sätt att göra det på. Rätt sätt behöver inte nödvändigtvis vara på det sätt som alla andra gör det, utan på ett sätt som passar ens egna begränsningar och möjligheter. Om det känns oöverstigligt ta mod till dig att kontakta dem som har rätt kunskap exempelvis studerandeenheten. De kan bekräfta dig, peppa dig och bidra med kunskap som underlätta det som du vill göra.