Människan, en neandertalare på tabletter

Jag såg nyss en alldeles underbar föreläsning på SVT 24 om människans utveckling, hjärnan, maten och motionens inverkningar på vår hälsa. Budskapet var kanske inte så revolutionerande (rätt kost och motion är bra för din hälsa), men framfört av en professor med intelligens, humor och självinsikt så penetrerade det till och med min tjocka skalle.

Att brist på motion ger upphov till dålig hälsa och depression är numera accepterat, och de flesta tidningar är fyllda med råd om hur vi ska äta och röra oss för att må bra. Ät fisk, Ut och gå, Stavgång, GI, Bikinijympa, Vetekli och 6 enkla övningar för platt mage. Det är så att man blir trött. Samtidigt ska kreti och pleti tala ut och beklaga sig över hur stressigt allt är och att man inte hinner laga GI-riktigt-vetekli och att man inte hinner stavgå-situps-på-pilatesboll. Sluta klaga och rör på er, det är inte ett dugg synd om de flesta av er. Och om ni nu tycker att det är viktigare att jobba 110% och göra allt annat som är trendigt snarare än att svettas så strunta i att träna men beklaga er inte.

Som tangentbordsknackande it-konsult är den sträcka jag rör mig en normal arbetsdag kortare än Fredrik Reinfeldts frisyr, men efter att ha sett föreläsningen är inte mitt stora grubbel mig själv, även om jag borde röra mer på mig och har svårt att ta mig ut i skog och mark eftersom jag är synskadad, nej, jag funderar över personer med svårare funktionshinder, äldre och min mammas sista år.

Som funktionshindrad och/eller äldre har man idag mycket svårt att få bra mat och motion. Den oinspirerade storköksmat som hemtjänsten i bästa fall levererar lite ljummen är säkert näringsriktigt hopsatt, men knappast mer än hjälpligt, och bristen på valfrihet och frånvaron av aptitligheten i leveransen gör att många struntar i att äta den. Min mor åt de sista åren främst mackor, micro-pizzor och något sött. Det närmaste Omega 3 hon kom var tv-inlagen på ”Fråga doktorn”. Jag misstänker att hon inte var ett unikum utan att detta är allt för vanligt både bland andra äldre och bland funktionshindrade som har svårt att komma ut och ha ett normalt socialt liv (gudarna ska veta att det är svårt nog för en vanlig Svensson).

Att motionera är ännu svårare. Som äldre eller funktionshindrad får man idag vara lycklig om man får duscha en gång i veckan och får städat en gång i månaden hemma. Att komma ut och röra sig är inte att tänka på om man inte har någon nära släkting som kan hjälpa en. I stället skriver läkarna ut allt mer antidepressiva mediciner, till ständigt ökade kostnader för landstingen.

Det är egentligen inte så svårt, eller borde inte vara så svårt. Det borde vara ALLA människors rätt att få välja vad man ska äta och ha tillgång till vällagade hälsosam mat. Det borde vara ALLA människors rätt att få åka ut i naturen och promenera. Det borde vara ALLA människors rätt att få en dräglig vardag, oavsett om man själv kan betala för den eller ej. Vi har tillräckligt mycket resurser i Sverige för att det ska kunna uppfyllas. Det skulle dessutom bespara samhället sjukvårdskostnader i en storleksordning som troligen skulle täcka utgifterna, men det är ju gubevars ett annat konto, en annan organisations skattkista.

Jag vill kunna ta färdtjänsten ut i naturen, säga åt chauffören att ”släpp mig här så ringer jag när du kan plocka upp mig igen” och kunna lita på att de hittar till samma ställe igen utan att bilden är fylld med främlingar.

Jag vill att äldre och gravt funktionshindrade ska ha någon att prata med, en liten skara med välkända ansikten som turas om att dagligen komma förbi, följa med och handla, ta en promenad, åka med ut på utflykter, göra småsysslor som att byta glödlampor, mata katten osv. efter brukarens önskemål. Om Signe eller Johan är hängig och behöver mer stöd så ska inte tiden spela någon roll, man ska kunna få ha sällskap en hel dag om det är vad man behöver.

När jag blir äldre vill jag hellre ha ett värdigt liv utan tabletter än ett förlängt, ensamt slut dränkt i antidepressiva medel.

Andreas Cederbom