Maten ur ett lite suddigt perspektiv

Funktionshinder är något man har på heltid. Det är inget 9 till 5 jobb som man kan lämna på kontoret. I alla situationer i livet måste du ha ditt funktionshinder som följeslagare, eller i mitt fall, som fönster. Allt jag ser, ser jag genom min synskada, allt från flickor till Picasso. I vissa situationer är det bra, oftast inte.

En situation som många inte tänker på är maten. Trots att ritualen med att äta är så pass central i vår kultur och att det många gånger är en av de situationer där man är räddast för att göra bort sig, så tänker inte omgivningen på vad ett funktionshinder innebär när man äter.

Jag äter gärna, ofta och inte sällan för mycket. Vissa maträtter gillar jag mer än andra, men det jag har svårast för är mat från havet och delvis beror det på mitt funktionshinder.

Faktum är att det inte bara är fisk som jag har problem med. Mitt problem är snarare mat med ben i. Ju mindre ben desto värre, och fisk är det som har absolut minst och jäkligast ben. Mina föräldrar och släktingar åt gärna fisk när jag var liten, ibland nyfångad. Roten till min motvilja är att jag varken då eller nu ser benen. Det är bara när jag stoppar fiskköttet i munnen som jag kanske, eller kanske inte får ben som sticker mig i gommen. Det händer att jag precis när jag ska svälja känner att jag har ett ben i munnen och i sista sekunden lyckas hindra att svälja det.

Resultatet är att jag sitter och försiktigt, med läpparna, försöker sönderdela en minimal gaffel med fiskkött innan jag vågar svälja. Jag tycker fisk kan vara gott, men eftersom jag nästan alltid känner ett obehag för benen så kan jag aldrig njuta av maten, det blir bara en mer eller mindre ångestframkallande situation. Det finns även en mental koppling mellan doften av fisk och rädslan för benen vilket gör att jag alltid blir obehaglig till mods när det luktar fisk om maten, även om jag vet att det inte finns ben.

Jag kan inte skylla all min aversion för marin föda på min synskada. Att jag inte vill äta bläckfisk har troligen mer att göra med att det är det vidrigaste djur jag känner till och att varje situation där jag behöver äta detta djur får mig att se kväljande bilder av slemmiga, dallrande geléklumpar som luktar fisk. Jag skulle hellre sätta tänderna i en grillad fågelspindel.

Mitt stora problem är egentligen inte att jag har svårt att äta fisk, mitt stora problem är att omgivningen inte accepterar en person som undviker marin föda. En vegetarian accepteras och det lagas speciella rätter, men om man inte vill äta fisk har man många gånger inget val.

Riktigt obehagligt blir det då när välmenande personer i ens närhet försöker med ”prova, du kan inte uttala dig förrän du provat, det är jättegott”, följt av, ”se, det var väl inte så farligt”. Jo, det är det, jag ser fortfarande en dallrande geléklump med slemmiga tentakler framför mig, jag har fortfarande ångest för att det ska hugga till i halsen när jag sväljer. Jag vet att det kan vara gott (även om det faktiskt är en subjektiv känsla), men jag har ingen önskan och inget personligt behov av att utmana mig själv i just detta ämne, jag ser inte mitt liv som fattigare för att jag undviker fisk (fisk som inte är så processad att den egentligen inte liknar fisk).

Det finns tre sätt att tackla situationen. Det ena är att bara bli tyst och vägra äta, eller bara peta lite lätt i maten. Det andra är att försöka dölja problemet med dålig humor. Alla vet ju att man inte gärna äter fisk och då kan man alltid driva med situationen (driva med sig själv) för att uppnå någon sorts känsla av att, ”ok, han tycker inte det är gott, men han tar det med en klackspark”. Det tredje är förståss att förklara det här, vid sittande bord, nästan varje gång man hamnar i en situation där det bjuds fisk.

Vilken strategi man väljer beror mycket på vem man är/hur man är som person. För mig är det fortfarande inte attraktivt att prata om mina besvär vid matbordet (vare sig fisken, skotträdslan eller eventuella magproblem).
Men, varför är det okej att välja bort kött men inte fisk?

Andreas Cederbom