Mitt funktionshinder och mina vänner

Jag har många vänner… nåja, jag har vänner (höj inte på ögonbrynet, jag har faktiskt det) som jag tycker rätt bra om. De har (vad jag vet) inga större problem att hantera att en av deras vänner är synskadad. De flesta av dem skulle nog till och med säga att de ibland tvivlar på att jag ser dåligt.

Visst ställer det visserligen till med lite problem ibland. Man känner sig lite dum när man faktiskt inte kände igen dem på stan, eller när man behöver hjälp att läsa på menyerna bakom kassorna på hamburgerrestaurangerna. Men till största delen blir man bara glad över att få ett kvitto på att man lärt sig att hantera sitt funktionshinder och smälta in i det vanliga samhället på ett utmärkt sätt. Det finns dock saker som irriterar mig med min omgivning.

Allt som oftast påpekar mina vänner för mig att jag har en smula på tröjan, att flugan hänger snett eller att jag har ett hårstrå mitt i pannan. Jag blir så trött. Speciellt när påpekandet följs av ett välvilligt försök att rätta till denna brist i mitt varande (döm om min väns förvåning när hårstrået som tronade själv mitt i pannan faktiskt satt fast i andra änden). Det stör mig inte att jag har en smula på tröjan eller att flugan sitter snett, i synnerhet inte om jag inte ser det. Inte heller bryr jag mig om någon annan stör sig på det. Om jag vill ha flugan snett så är det min rättighet, om jag tar bort smulan på bröstet så har jag säkerligen en på ryggen också. Och så beter de sig som om de gjort mig en tjänst. Bah!

Okej, om jag har en enorm rödvinsfläck i baken så är det väl ok att de säger till, men att påpeka saker som jag ”säkert inte ser” för att vara snäll… Nej tack. Visst, om jag såg smulan på tröjan, hårstrået i pannan eller att flugan satt snett så skulle jag ju gjort något åt det, men jag tycker inte att det är en sån katastrof att någon annan ska ”mamma” mig, det är en del av mitt funktionshinder, en del jag faktiskt kan leva med.

Själv brukar jag hämnas genom att påpeka felsägningar och talfel allt som oftast, något som folk i min bekantskapskrets stör sig på. Jag vet inte om det är en omedveten hämnd för att påpekanden kring småsaker med mina kläder, eller om det bara är så att jag om jag verkligen kunde, faktiskt också skulle påpeka alla de där visuella småsakerna. Oavsett vilket tycker jag att det är min rättighet att påpeka språkliga fel för mina vänner så länge som de stör mig med anmärkningar kring mitt utseende. De ser förstås inte på saken på samma sätt.

Om vi nu ska acceptera varandras olikheter, kan då inte omgivningen acceptera att jag ser lite sämre och att det gör att jag ibland har ett hål på strumpan, eller en smula på tröjan. Kan de inte bara acceptera det som ett minimalt symptom på mitt funktionshinder. Ingen skulle anmärka på om jag kom med en vit käpp, men alla ska vara så himla snälla hela tiden och hjälpa mig att inte se synskadad ut.

Om jag vill ha en röd och en grön strumpa så är det min rätt, jag ska få vara värdig och kunna gå med rak rygg i en röd och en grön strumpa oavsett om det var ett misstag från min sida eller ett aktivt, debilt val. Jag störs aldrig lika mycket av att ha ett hål på strumpan som att andra påpekar detta för mig. Det har till och med hänt att jag tagit på mig en strumpa jag vetat har ett hål, därför att jag trivs med dem och därför att det inte gör mig något.

Andreas Cederbom