När skolan kraschlandar ligger de funktionshindrade underst

När alla 2006 års valröster räknats och maktskiftet blev ett faktum var det många som beklagade sig över att valet blev ett presidentval mellan Göran och Fredrik och att den enda fråga som egentligen debatterades var jobben. Det finns dock en del grupper som har större skäl att beklaga sig än andra, tyvärr saknar de en mediemagnetiserande röst.

När Fi gnäller på att vi djuriska män förtrycker våra kvinnor till att frivilligt ta hand om de barn vi tvingat på dem, så går det ungefär 46000 funktionshindrade barn i grundskolan. Enligt en undersökning som Riksrevisionen presenterade mitt i brinnande valkampanj kommer bara 26 200 av dessa att klara godkänt i kärnämnena. Motsvarande siffra i en lika stor grupp med icke funktionshindrade barn är 37 000. I gruppen med funktionshindrade barn räknar vi här inte in de som går i särskolan. Det handlar alltså om normalbegåvade barn, men med ett funktionshinder.

Riksrevisionens rapport presenterades i samma veva som deras rapport om Ams. Denna senare väckte enorm uppmärksamhet i media och kan mycket väl ha varit en bidragande faktor till valresultatet. Rapporten om att bara 57 procent av barn med funktionshinder får godkänt i kärnämnena medan motsvarande siffra för barn utan funktionshinder är drygt 80 procent uppmärksammades aldrig. När inte ens Gudrun Schyman lyckas få med Fi:s frågor i debatten hur ska då en så pass undanskuffad grupp som funktionshindrade barn kunna föra upp sina behov på agendan?

46 000 individer är ganska många, men de är oftast utspridda en och en i olika klasser i olika skolor vilket i grunden är bra. Det är det enda riktigt effektiva sättet för att öka självkänslan och integrationen i samhället. Men det gör också att varje individ är beroende av att systemet fungerar, att skolan kan ta hand om dem på ett bra sätt och det är tydligt att det inte fungerar idag.

Har man ett funktionshinder måste man ofta kämpa för att passa in och för att hänga med sina kamrater. Detta tar oftast upp det mesta av ens tankar och koncentration. Så var det när jag gick i skolan och så är det fortfarande. Men detta innebär att det är väsentligt att skolsystemet fungerar på ett bra sätt så att man som elev inte måste kämpa ett krig på två fronter. Man har inte ork att kämpa för att få den hjälp man behöver i skolan, samtidigt som man kämpar för att passa in bland sina kamrater.

Det handlar inte bara om speciallärare för att skolsystemet ska fungera för barn med funktionshinder. Det handlar om mindre klasser och vanliga lärare som utbildats att förstå och hantera problematiken. När man går i skolan och har ett funktionshinder vill man inte bli utpekad, man vill egentligen ha så lite ”extra” som möjligt. Så få lektioner som möjligt utanför klassen och så lite som möjligt som pekar ut en som ”speciell”. Man lägger ju all tid, all kraft, på att visa upp en bild av motsatsen. Att man är som alla andra, även om man ser lite sämre, sitter i rullstol eller har dyslexi.

Siffran 57 procent är en av de tydligaste indikationerna man kan tänka sig på det vi vetat under flera år - att skolan behöver mer resurser. Det handlar inte så mycket om speciallärare, utan om vanliga lärare och mindre grupper. Det är inget nytt, men dessa brister visar sig först och störst bland de funktionshindrade eleverna eftersom de är i störst behov av ett fungerande skolsystem. Behoven löses definitivt inte av friskolor. Det krävs ett fungerande kommunalt skolsystem. Ju fler friskolor desto större segregation mellan olika grupper. Och det är det sista man vill ha om funktionshindrade ska kunna integreras i samhället.

Andreas Cederbom