Hjälpmedel, attityder och handikapp

Ju bättre hjälpmedel, desto mindre handikappade och mer självständiga blir vi som har någon form av funktionsnedsättning. För några veckor sedan fick jag tal till min mobiltelefon. Vad som står i den vanliga skärmen läses nu upp för mig. Jag kan skicka SMS och använda adressboken. Ingen märker blindheten, inte ens jag själv.

Frågan är bara varför det ska behöva ta så lång tid från det att ett nytt hjälpmedel kommer ut på marknaden till att det blir klassificerat som hjälpmedel av landsting eller kommuner. Borde kanske jag själv få bestämma vad jag behöver? Utredningen som regeringen ska tillsätta, med arbetsnamnet ”Fritt val-kommittén” är därför mycket intressant.

Sen är det ju i och för sig frågan varför hjälpmedelsutvecklingen, med exempelvis tillgång till det skrivna ordet för många fler än tidigare, inte har minskat arbetslösheten bland människor med påtagliga funktionshinder. Kan det handla om attityder och bemötande också?

Jag har själv fått höra att människor sett rädda ut och trots att de varit intresserade inte vågat gå fram och fråga mig saker när jag stått i en monter just för att svara på frågor. Och en person på en myndighet berättade för bara någon vecka sedan att en föreläsning hade skjutits upp bara för att en blind person (som tydligen inte kunde läsa) skulle hålla i den. De som skulle delta hade varit rädda, rädda för att göra bort sig.

Med andra ord räcker inte bra hjälpmedel för att jag som blind ska kunna delta i samhället. De är en förutsättning. Det är också viktigt att det gå att få dem snabbt, men de löser ändå inte alla problem. Vi måste också ändra på det som jag brukar kalla djupt rotade attityder i samhället. Funkastiftelsens jobb med att få ut funktionshindrade människor på arbetsmarknaden är ett viktigt led. Först när vi får chansen att använda våra hjälpmedel i det dagliga livet minskar de handikappet på allvar.

Henrik Götesson