Jag är en ideolog som ofta stöter på förunderliga saker. Det skriver jag om ibland.
Jag odlar, boular, naturar och pappar.
Jag vet inte om jag gillar det. Mina grabbar ställer ofta frågor om hur det var förr. Det gillar jag. Men på sistone har de börjat sådana frågor med inledningen; "Pappa, på din tid…" Sedan kan det komma frågor om vad som helst.
Det där ”på din tid” ligger och gnager som skoskav i själen. Det indikerar ju på något sätt att mitt bäst-före-datum är passerat. Jag kanske nådde en topp, jag peakade som man numer säger, någonstans kring 40 år och nu går det sluttande planet sakta utför. Någon gång ska jag ta mod till mig och ställa några frågor till grabbarna om hur de egentligen ser på sin (gamle) far.
Men i alla fall. Senast kom frågan: "Pappa, på din tid… Fanns det rullstolar då?" Och det gjorde det ju. Men om ”på min tid” betyder om det fanns rullstolar när jag var lika liten så såg man inga rullstolar när jag växte upp. De fanns bara på lasarettet, de få gånger man var där. Då innehöll rullstolen en MYCKET GAMMAL människa, som ofta fick hjälp med att äta en svettig ostsmörgås eller dricka en kopp kaffe.
I min skola, ute på stan och på andra platser så kan jag inte minnas att jag en enda gång såg någon rullstol. Någon gång mellan nu och då har det skett en förändring. På barnens skola finns några elever som använder Permobil. Går man en sväng till vårt köpcentrum så är rullstolar en del av bilden. I svaret på den lilla grabbens fråga om det fanns rullstolar på min tid ligger en beskrivning av ett samhälle som faktiskt förändrats. De fanns ju säkert även på min tid men inte på de platser där jag befann mig. Rullstolarna var någon annanstans och det betyder ju att de personer som använde rullstolarna också befann sig på annan, för mig okänd, plats.
Det påminner mig om hur en god vän berättade om hur man såg på den astma han hade när han var ung. Han hade svår astma. När han var 17 år ville läkarna förtidspensionera honom på grund av det. Kom han in till sjukhuset och hade svåra problem så förvärrades de av han fick lägga sig och vila på en av sjukhusets fina dunkuddar. Som tur var blev han inte pensionär. Han blev VD istället. På den tiden visste man inte så mycket om hur astma skulle behandlas. Nuförtiden vet vi bättre och kan fnissa lite åt hur dumt de tänkte då. På min tid…
Jag undrar ibland vilka saker de kommer att fnissa åt i framtiden? När mina barnbarn frågor sina mossiga pappor om hur det var på deras tid…
Stefan Johansson
Funkaportalen är öppen för fler krönikörer. Om du vill skriva - kontakta redaktionen.
Jag vill bli krönikör!