Sofia Thoresdotter, krönikör på Funkaportalen, foto

Vem är jag?

Jag är musikterapeut och ledarhundsförare. Just nu går jag en psykodramautbildning.

Sofia Thoresdotter

Jag skriver om min verklighet. Tycker att folk många gånger borde tänka till en gång extra.

Min högsta önskan är att få det självklara

6 september 2007, klockan 10.00

Är Sverige verkligen bäst på tillgänglighet?
Ja, det har man ju alltid fått höra. Att Sverige är bäst på det mesta faktiskt. Vi har bäst skola, bäst sjukvård och bäst tillgänglighet för oss med funktionshinder. Men stämmer det? Det fick jag anledning att fundera över under min resa till Australien 2005 då jag skulle besöka en världskongress för musikterapeuter.

Det började på flyget. Vi flög med British Airways från London. En man som arbetade ombord på planet kom och bad så mycket om ursäkt. De kunde faktiskt inte hitta sin säkerhetsbroschyr på punktskrift, men han ville gärna visa mej var närmaste nödutgång fanns och så vidare. Jag blev glad. Här i Sverige brukar det räcka med att personalen ombord ser att man har en ledsagare med sej, sen struntar dom i resten. Jag tyckte om känslan att ansvaret för min säkerhet skulle ligga på mej och inte på min ledsagare.

Framme i Brisbane hann vi turista i några dagar innan världskongressen för musikterapeuter skulle börja. Jag förvånades och gladdes över det trevliga bemötandet och den tillgängliga miljön hela tiden. Människor talade alltid direkt till mej och inte till min ledsagare och alla verkade på något sätt vana vid synskadade människor. Vi såg också flera stycken med vit käpp på stan.

På pendeltågsperongerna fanns det tydliga, taktila, markeringar vid kanterna så att man kunde känna dem med sin vita käpp. Inne i tågen fanns texten om hur man tar sej ut i en nödsituation på punktskrift.

Här i Stockholm ska SL efter omfattande påtryckningar göra kännbara markeringar ”i mån av budget”. Då vet de ändå om att mer än 30 synskadade personer faktiskt har ramlat ner på spåren.

Men, inte nog med detta. En dag när vi kom hem till vårt hotell hade jag fått post. Det var kongressprogrammet som worddokument och en taktil karta över kongressområdet. Pinsamt nog började jag nästan gråta. ”Vad snälla dom är!” tänkte jag.

Men sen slog det mej! Det här är ju vad alla deltagare på kongressen får och att jag blir tacksam för detta säjer väl mest något om hur jag är van att bli behandlad här hemma. Det är klart att Sverige är bra på saker när det gäller tillgänglighet, men bäst…

Sofia Thoresdotter

Alla krönikor av Sofia

VILL DU BLI KRÖNIKÖR?

Funkaportalen är öppen för fler krönikörer. Om du vill skriva - kontakta redaktionen.

Jag vill bli krönikör!

Funkaportalen drivs av Stiftelsen Funka   |  E-post: redaktionen@funkaportalen.se   |  Tel: 08-555 770 60   |    Kontakt   |   Om webbplatsen   |   Webbkarta