Trött på färdtjänsttugget

Har tänkt lämna in min anpassade bil på service några dagar eftersom den behöver lite omvårdnad. Det är dags att fixa den krånglande automatlådan och några plåtskador. Vanligtvis så använder jag bilen för att ta mig fram i stan och dess förorter, både i jobbet och på fritiden. Har jag inte bilen så vill jag kunna rulla ombord på bussen eller tunnelbanan med min elrullstol men det är ju lättare sagt än gjort…

Under min skoltid använde jag färdtjänst för att ta mig till och från skola liksom vid fritidsaktivteter. Färdtjänsten lärde mig ursäktandets konst eftersom jag aldrig kom i tid till lektionerna.
– Näe, det var färdtjänstbussen som kom sent, sen körde de runt halva stan för att hämta både den ena och den andra, sa jag.
– Jaha, idag igen, var svaret från läraren.

Några andra resealternativ än färdtjänsten fanns inte. Jag kunde bara drömma om att få med elrullstolen på pendeltåget till Solna station från Upplands-Väsby för att slippa färdtjänsten. Drömma om att få säga att tåget var försenat när jag kom för sent. Drömma om att få färdas kollektivt som de flesta andra.

Färdtjänsten segregerar - den vanliga kollektivtrafiken integrerar

Idag är det mycket snack om färdtjänstens vara eller inte vara och hur dåligt den fungerar. Jag blir så trött på detta färdtjänsttugg! Det är självklart att färdtjänsten ska finnas kvar, speciellt för de som verkligen behöver den. Men alla funktionshindrade behöver väl inte åka färdtjänst!

Varför ska funktionshindrade i allmänhet diskriminera sig själva med att kämpa för en fungerande färdtjänst? Det är väl meningen att vi med funktionshinder ska sträva mot integration? Färdtjänsten är ju ett segregerande färdmedel och inte det moderna förflyttningssätt som vi förväntar oss på 2000-talet. Funktionshindrade kanske inte är tillräckligt aktiva att driva det integrations- och tillgänglighetsarbete som vi egentligen borde.

Våra politiker kan i vissa sammanhang upplevas som större framtidstänkare och tillgänglighetskämpar än funktionshindrade själva. Utan den nationella handlingsplanen för handikappolitiken ”Från patient till medborgare” hade inte målen för ett tillgängligt samhälle 2010 funnits. Självklart har handikapprörelsen varit delaktig i processen och målen i den nationella handikappolitiken men i vår vardag märks det knappast.

Debatten kring en tillgänglig kollektivtrafik för alla borde vara mer intensiv och aktiviteterna tydligare. All gnällenergi kring en halvfungerande färdtjänst borde snarare läggas på att kämpa för tillgängliga bussar, tåg och flyg. Dessutom borde fler funktionshindrade bli beviljade bilstöd för att kunna bli mera självständiga.

Från gnälliga individer till miljömedvetna resenärer

Den dag vi slipper färdtjänsten som ”de funktionshindrades färdmedel” så kommer samhället att göra stora ekonomiska och sociala vinster. Skattebetalarna behöver inte bidra till att vi funktionshindrade kan leva som alla andra. Färdtjänsten ska bara finnas kvar för de personer som behöver den bäst. Alla andra funktionshindrade ska sluta vara segregerade individer som särbehandlas med ett eget färdsätt för att ta sig fram. Vi ska bara kunna ta bussen och tåget som alla andra.

Har någon snackat om miljöaspekten kring färdtjänsten så måste jag ha missat den. Det är väl självklart att vi funktionshindrade arbetar för att resa mer miljövänligt, det vill säga med den ordinarie kollektivtrafiken? Miljömedvetandet går dessutom att vidareutveckla. Personer som blir beviljade bilstöd ska helt enkelt uppmuntras att köpa miljövänliga fordon.

Det ska vara självklart att kunna lämna den miljövänliga och handikappanpassade bilen hemma och bara ta buss, tåg eller flyg utan att tillgängligheten är påverkad. Ingen ska föreslå färdtjänst eftersom den ska finnas för dem som verkligen behöver den. Sveriges funktionshindrade ska helt enkelt vara världens mest miljövänliga resenärer.

Stefan Pelc