Vådan av kvalitet

Efter många år utanför Sverige och utan det som vi kallar vinter återvänder jag en vacker – och iskall – vinterdag till Stockholm. En av de få saker jag är alldeles säker på är att jag måste köpa en enorm dunjacka och ett par rejäla vinterskor – snabbt, om jag ska överleva.

Jag tycker inte om att frysa och jag kan inte påstå att jag saknat den svenska vintern under mina femton år i förskingringen. Jo, om ni absolut vill så kan jag väl säga att jag har saknat snön och visst är det vackert med is men – nej, jag mår alldeles utmärkt i värme. Och hur många är de där gnistrande vackra vinterdagarna med strålande sol, bit i kinderna och termos i ryggsäcken – egentligen? Det jag minns (och bävar för) är ohyggligt grå och oändligt mörka dagar, om de verkligen förtjänas att kallas dagar, hela långa oktober, november och en bra bit in i december.

Nåväl, nu står jag här, omgiven av goda råd. Det man ska ha är tydligen curlingkängor. Jag har frågat många och alla säger samma sak: det finns bara en sko som är varm och snygg samtidigt. Jag är inte övertygad. Faktum är att kängan är ganska ful. Och dyr! Dessutom klumpig. Men jag låter mig övertygas, herregud, jag har ju inte upplevt vinter under större delen av mitt vuxna liv så vem vore jag att säga emot expertisen?

Curlingkängor ska det vara och curlingkängor får det bli. Inte nån billig kopia utan äkta vara. Och inte för små, nejnej, man måste kunna få plats med extra sulor och tjocka sockor. (redan nu börjar jag misstänka en komplott – om nu kängorna är så himla varma, varför ska jag köpa dem extra stora för att kunna stoppa in en massa isolering?) Men ok, min vanliga storlek känns faktiskt lite liten så jag köper ett nummer större. Där begår jag ett ödesdigert misstag.

Det var nästan sju vintrar sedan jag flyttade tillbaka till Sverige. Jag klumpar fortfarande omkring i samma curlingkängor som jag köpte då. De är på tok för stora – ingen berättade att de töjer sig flera centimeter, så jag är tämligen trafikfarlig när jag försöker köra med dem. Jag försöker se det praktiska i att kunna trampa ned alla pedaler samtidigt med bara en fot, men säsongen för klumpedunsskor är för kort för att jag ska hinna lära mig den körstilen.

Och inte räckte det med curlingkängor, för att kunna röra mig på stan utan att skämmas har jag ett par snygga (och kalla) stövlar liggande i bilen, så jag kan byta när jag ska träffa folk. Jag fryser sällan, men det beror nog mest på att vintrarna har varit snälla. Det värsta är att dojjorna fortfarande ser helt nya ut. Jag gillar dem inte och behandlar dem inte särskilt väl. Jag har aldrig smort in dem med nåt och jag fortsätter att gå i dem utan att dra upp blixtlåset fast alla säger att de kan gå sönder. Problemet med de här skorna är att de aldrig slits. Jag kommer aldrig att få ett par nya vinterskor så länge de här funkar. Det enda jag kan hoppas på är att mina fötter plötsligt börjar växa.

Susanna Laurin