Ta dina kryckor och gå

Ända sedan jag var liten har jag hört historien om hur min farfars farfar, smeden, blev känd för att han tillverkade en sådan bra lie. Den finns på museum. Faktiskt blev han så känd att han fick en gata uppkallad efter sig i Norrtälje. Alla vi syskon har blivit fotograferade under gatuskylten. Det är så myter föds. I brist på familjevapen fanns ju den berömda lien att falla tillbaka på.

Det här utspelar sig en försommar för en del år sedan. Jag skulle slå gräs och använde då en lie. Inte familjens berömda lie utan en som nån tidigare ägare till sommarstugan hade lämnat kvar. Den var inte speciellt effektiv, men jag har alltså en viss förkärlek för liar. Det är en härlig känsla att svinga ett redskap som har en så lång och för mig även ärofyllld historia. Jag njöt av solen tills jag lyckades slå lien rakt in i fotknölen. Den där knölen som gör lika ont som armbågen att slå sig på. Foten vek sig, jag vek mig. Det svartnade för ögonen, men bara en kort stund. När jag äntligen fick av mig stöveln tänkte jag att om foten sitter kvar så kommer det att se läbbigt ut. Och om den inte sitter kvar – tanken svindlade. Men visst satt den kvar. Stadigt. Stövlarna var av högre kvalitet än lien (eller mitt schwung). Det blödde, men inte alls så som man kan tro. Det var mest en smäll, själva hugget hade tagit i stöveln som var betydligt trasigare än jag.

Resten av dagen förflöt utan några vidare incidenter och kvällen avnjöts på en av våra underbara skärgårdskrogar. Men när jag skulle ta mig ner från barstolen vek sig foten igen. Den här gången var smärtan outhärdlig, och det tog inte slut. Jag fick båtskjuts hem och hamnade så småningom på akuten. Där fick jag låna ett par kryckor och efter ett tag blev jag röntgad och fick prata med en läkare. Jag minns inte hur han såg ut, bara att han pekade på kryckorna och sa: ”De där tar jag hand om.”

Jag hade ju inte tänkt stjäla kryckorna, men jag redan blivit fäst vid dem och såg dem som min enda räddning, jag kunde ju inte gärna bli buren resten av sommaren och det var helt otänkbart att stödja på foten. Dessutom hade jag någon dimmig idé om att man kanske fick låna kryckor av sjukvården…eller köpte folk som brutit benen av sig verkligen egna? I så fall måste det finnas en enorm begagnatmarknad på Blocket. Det verkade osannolikt. Jag öppnade munnen för att protestera men läkaren förekom mig. ”För tio år sen skulle vi ha rekommenderat vila. Men nu vet vi att det är mycket bättre att gå på foten, du kommer igång snabbare då. ” Sen gick han. Lätt för honom, som säkert använder bensindriven gräsklippare.

Jag kände mig mycket övergiven och hade mycket ont. Inget var tydligen brutet och det här var, medicinskt sett, i stort sett ingenting. Så jag borde vara glad, ta min fot och gå. Men faktum kvarstod, jag kunde inte gå, möjligen hoppa på ett ben, och det hade jag redan insett att man kan bli väldigt trött av. Hemma hade jag massor av backar och trappsteg i absolut oöverträffad otillgänglighet. Jag har alltid bott otillgängligt, i ordets alla bemärkelser. Inte av något slags princip, utan för att jag blivit förtjust i konstiga bostäder. Antingen öde ö utan broförbindelse eller korsvirke med knirkande trappor i k-märkta 1600-tals hus. Jag har aldrig bott modernt och jag har aldrig haft en hiss. Eller diskmaskin. Eller TV. Det kanske är nåt slags princip ändå?

Så det blev en konvalecensperiod hemma hos mina föräldrar, som pysslade om mig efter konstens alla regler. Efter någon vecka blev det mycket riktigt bättre och till slut gick det över. Jag glömde min fot och om jag inte hade haft kvar ett jack mitt på knölen så skulle jag inte kunna vara säker på att det hänt. Men jag har inte glömt den där läkaren. Hur bestört jag än blev just då har jag många gånger tänkt på hur klok han var.

Inga jämförelser i övrigt, men detta att ställa krav på folk för deras egen skull, i stället för att klappa dem förstående på huvudet, det tror jag är en viktig princip som sjukvården lyckas bra med i många fall, men som handikappolitiken misslyckas med ganska ofta. I något slags missriktad välvilja glömmer vi bort att alla behöver utmaningar och en chans att visa vad man går för. Det är ingen match att ta kryckorna från en ung, stark tjej som lipar för att hon slagit sig, men det är tufft att ställa krav på en person med grava funktionsnedsättningar. Ändå tror jag att det är nyckeln till verklig inkludering. Om vi menar allvar med att alla ska få en chans att vara med på lika villkor, då måste vi också våga ställa krav. Rättigheter och skyldigheter går hand i hand.

Fotnot: På senare år har vi förstått att det var en redare som inte alls är släkt med oss som fick gatan uppkallad efter sig. Men det är en helt annan historia. Jag gifte mig, bytte namn och gör inte längre något anspråk på gatuskylten.