Allt annat än politiskt korrekt

Jag känner inte att min yrkesroll ställer speciella krav på mig som jag måste leva upp till i privatlivet. Det verkar jobbigt att vara ständigt påpassad som politiker eller kändis. Det enda jag känner att just jag absolut inte kan göra är att ställa bilen på en handikapp-plats. Inte ens en minut med motorn på, fast jag gladeligen bryter mot de flesta andra trafikregler.

Jag vet inte varför det här med handikapp-parkering blivit ett sånt mantra i mitt liv. I grunden är jag som bilburen stockholmare lika trött som alla andra på att det är svårt att hitta p-plats. Som något slags post-pubertal protest tycker jag fortfarande det är lite roligt att lura systemet och hinna stå felparkerad en kort stund, utan att bli påkommen. Men som sagt, min gräns går vid handikapp-platser, där står jag aldrig, vilket ofta väcker känslor hos mina medpassagerare; allt från förvåning via uppskattning till viss irritation (så skenhelig du har blivit). Numera står jag faktiskt, ärligt betalande och allt, ganska ofta i parkeringsgarage och plockar vuxenpoäng, men rebellen lever kvar under ytan.

I simhallen där jag brukar försöka simma så fort att jag svettas jobbar ett par personer i kassan som har någon typ av kognitivt funktionshinder. Det märks ganska sällan men visar sig ibland när det blir mycket att göra eller när någon kund har ovanliga frågor. Oftast finns det någon annan till hands som kan svara eller reda ut det hela, men ibland tar det väldigt lång tid bara att få lämna tillbaka sin nyckel. Då blir många av oss som står i kö och just har bastat och nu har dunjacka på oss ganska lättretliga i värmen.

Jag kan också bli trött på att vänta, jag är inget helgon, men jag brukar passa på att använda sådan där tid när allting bara står stilla till att fundera. Det är så sällan det verkligen inte händer något alls, så om man bara förmår ta vara på de få stunderna är det faktiskt ganska skönt. En dag när jag står där och tycker att folk runt omkring mig borde kunna se poängen med att människor som troligen har svårt att komma ut i arbetslivet erbjuds en plats där de gör jättebra ifrån sig och att det nog är vi som skulle kunna stressa ned lite säger den unga killen bakom mig till sin kompis: ”Tänk om badvakterna också är lite bakom flötet?” Jag kan inte låta bli att le, det är fyndigt sagt och roligt tänkt men NEJ, sånt där får inte jag skratta åt!

Skamsen men fortfarande lite fnittrig åker jag till vår lokala färghandel för att köpa kakel till renoveringen av badrummet. En ung, kanske nyanställd, kille hjälper mig. Han är inte alls lika förtroendeingivande som den äldre man jag brukar få goda råd av. Och jag har tusen frågor. Han försöker vara vitsig på det där käcka sättet, men det funkar inte, jag vill ha hjälp med en massa saker jag tycker är svårt, inte roliga historier. Så han märker snart att jag börjar bli lite irriterad och då kommer det: ”Om du tycker jag är korkad så är det helt ok, jag är nylobotomerad!” Och så skjuter han iväg världens charmigaste leende.

Och där står jag med hela min politiskt korrekta ryggsäck och vet inte om jag törs skratta eller om det ens var särskilt roligt eller om han faktiskt menar allvar. Jag beställer mitt kakel (det blir fel) och åker för att handla mat. På vägen hem undrar jag om jag inte blivit lite påverkad av mitt yrkesval ändå.

Susanna Laurin