Att bli profet i eget land

Ibland blir man full i skratt, ibland är det nästan sorgligt. Och ibland blir jag bara trött. Om man som jag jobbat med tillgänglighetsfrågor i många år hoppas man ju att ens nära och kära ska ha snappat upp ett och annat på vägen. Men icke. Jag undrar om det finns någon utöver min pappa som sitter med ett stort förstoringsglas framför datorn i stället för att använda alla de fantastiska förstoringsprogram som finns på marknaden?

Fast visst finns det det. Massor av människor som skulle ha stor nytta av olika typer av hjälpmedel vet inte ens om att verktygen finns. Eller så vet de om att det finns hjälp att få, men har inte någon aning om hur de ska få tillgång till den. Eller så vet de precis vilka rättigheter de har och vilka hjälpmedel som vore önskvärda, men av någon anledning funkar inte systemet och hjälpen uteblir.

Jag brukar ibland raljera med det faktum att synskadade förr i världen kunde få vänta flera veckor på att få tidningen inläst på band. Idag funkar allt så mycket bättre; synskadade och icke synskadade kan med rätt hjälpmedel läsa samma tidning samtidigt – på webben. Fast det var ju det där lilla kruxet med hjälpmedlen, utan dem funkar ingenting alls.

Som arbetsgivare med funktionshindrad personal kan jag inte sluta förundras över hur osmidigt det är när en person med dokumenterat funktionshinder ska beviljas ett hjälpmedel av något slag. Det jag blir involverad i är ju oftast någon form av arbetshjälpmedel, och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv tycker jag det borde vara självklart att överösa den som behöver med hjälpmedel så att alla får bästa möjliga förutsättningar för att komma ut på arbetsmarknaden.

Sedan några veckor har vi en praktikant som arbetstränar hos oss. Hon väntar fortfarande på att få sina hjälpmedel. Snart är prövotiden slut och jag ska återigen utvärdera ett systemfel. Hur tänker den som beviljar arbetsträning utan att se till att de hjälpmedel som individen behöver för att kunna jobba finns på plats? Det är ju som att ta både yxa och motorsåg ifrån skogshuggaren och låta honom visa vad han kan med sina bara händer.

Tyvärr är det inte en unik historia, jag tror att nästan alla praktikanter med särskilda behov vi haft hos oss under mina år har haft det likadant. Ibland har jag rutit i, och så har det hänt nåt. Ibland har vi lyckats få tag på någon vettig människa som, sent omsider, förstår att en förutsättning för att kunna utföra ett arbete är att få de verktyg man behöver. Låter man en bussförare med glasögon köra upp utan sina glasögon?

Hjälpmedel hemma är det en instans som bedömer, hjälpmedel på jobbet en annan. Och när du vill praktisera – då kan vad som helst gälla. Som jag ser det är praktik en unik möjlighet att både visa vad man kan och lära sig saker på köpet. Men hur ska man kunna göra det utan de redskap man behöver?

Åter till min pappa. Trots regelbundna kontakter med sjukvården har ingen talat om att det finns hjälp att få om man som han vill fortsätta använda datorn efter ögonoperationen. Alla kan inte ha en dotter som råkar jobba med digital tillgänglighet. Vi måste se till att den typen av information når användarna ändå.

Susanna Laurin