Det är farligt att pussas

Jag läser i tidningen att någon forskare kommit fram till att det är farligt att pussas. Inte för att man kan bli kär eller slagen på käften eller få herpes, utan för att man kan bli – håll i er nu – förkyld. Får man forskningsmedel för sånt? Jag bara undrar.

Jag är i och för sig generellt lite skeptisk till läkare, men det här tar priset. Det får banne mig vara nog med pekpinnar när läkarna ska börja bestämma hur mycket och när vi ska pussa varandra. Eller kanske till och med vem vi ska pussa? Det kan omöjligt vara deras sak att avgöra.

Om jag vill pussa nån snorig unge vet jag med 100% säkerhet att jag kommer att ligga febrig i veckor eftersom småbarn nästan alltid går runt med illvilliga bakterier. Och om jag pussar en hund vet jag att jag kommer att ångra mig, hundar är underbara men de flesta luktar och jag måste alltid tvätta av mig den där lukten tillslut. I alla fall om jag tänker pussa min man efteråt.

De flesta av oss vet nog att vi jobbar för mycket, äter för mycket och motionerar för lite. Eller att vi dricker för mycket kaffe, inte borde röka och att chips inte är världens bästa middag. Vi är väldigt väl upplysta om allt som har med vår hälsa att göra. Och om någon lyckats missa nåt litet budskap så finns ju alltid det trygga Folkhälsoinstitutet att luta sig mot. De är nämligen emot allt som är roligt, gott eller gör folk lyckliga. Nej, nej, jag menar inte så, de gör säkert ett jättebra jobb, men jag blir så trött på detta överdrivet övertydliga översitteri - som om vi inte kunde tänka själva, vi små medborgare i trygghetsnarkomanernas land.

Som arbetsgivare med funktionshindrad personal blir det där ännu tydligare, ”vet bäst-attityden” bland de som jobbar med hjälpmedel och stöd på olika sätt. Världen svämmar över av välmenande personer som lägger huvudet på sned och talar ned till andra. ”Han kanske inte orkar med att jobba så där mycket?” ”Det kanske vore bättre för henne med lite enklare arbetsuppgifter?” ”Är du säker på att dina medarbetare klarar av så mycket ansvar?” Grrrrr. Min personal kan avgöra det där själva. Personer med funktionshinder måste få ta eget ansvar – få hjälp och stöd, naturligtvis, men inte bli bortklemade eller tillbakahållna hela tiden.

Med de bidragssystem och upphandlingsregler vi har, med den oerhörda mängd handläggare, förskrivare och andra förståsigpåare som i realiteten bestämmer över många funktionshindrades liv och med den absoluta ofrihet som vi tvingar in funktionshindrade individer i är det inte konstigt att en del slutar ens försöka påverka, blir passiviserade och finner sig i att livskvalitet och fria val bara är till för personer utan funktionshinder. Ingen orkar kämpa hur mycket som helst, hela tiden, mot alla.

Jag vill uppmana alla människor att strunta i reglerna och pussa precis vem de vill. Vi som kan måste säga ifrån. Låt alla som vill klara sig själva!

Susanna Laurin