Men hallå där!

Vi ses, vi hörs och vi går. I början hajjade jag till när blinda sa ”vi ses” till mig. Gör vi? tänkte jag. Jag blev fundersam, har jag missuppfattat något, hon kanske ser lite ändå? Eller var det ett skämt? För att se hur jag reagerade? Ett utspekulerat test, om jag skrattar tar hon illa upp, om jag svarar "Javisst" så säger hon "Hur ska det gå till?" Men nej, man bara säger så. Precis som vi alla säger saker utan att ta det bokstavligt. Numera reagerar jag inte på att döva skriver ”vi hörs” eller rullstolsburna säger ”nu går vi”.

Men det finns en del minerad mark som det kan vara bra att känna till när man rör sig i funktionshindervärlden. Det viktigaste är kanske att inte vara utpekande, vi pratar inte om ”de funktionshindrade”, utan funktionshindrade. Vissa synskadade tycker det är viktigt att säga just synskadad och inte blind eftersom blind kan uppfattas som nedsättande (se dig för, blindstyre). Därav följer att punktskrift gärna får heta just punkt eller Braille (efter uppfinnaren) men aldrig blindskrift. Handikappad ska man helst inte kalla någon för, tanken är att individen har ett funktionshinder men att omgivningen gör en handikappad. Fast det heter handikapprörelsen och handikapptoalett så helt logiskt är det inte.

Så där kan man hålla på. Ibland håller jag med, det är viktigt att vi inte talar nedsättande till eller om varandra, men jag har aldrig upplevt att någon sagt ”fel” av elakhet. Och jag kan inte låta bli att undra om städarna verkligen blev lyckligare av att få heta lokalvårdare?

När jag fick min nya, pyttelilla dator för att jag var trött på att bära en normalstor när jag reser så mycket så råkade jag kalla den för tjejdator. Jag tyckte det var ett gulligt namn på en fin grej, jag är tjej och trivs med det, jag tycker inte det är något att skämmas för att jag hellre har en snygg handväska och inte är så stark. Men hu! Det ansågs tydligen förklenande av inbitna feminister. Till saken hör att den inte är sämre, inte billigare, bara mindre. Smidig och snygg, en kattdator kanske? Fast då får jag väl någon djurrättsaktivist efter mig…

Missförstå mig inte, jag har stor respekt för personer som tar illa upp när jag eller andra säger något tokigt. Självklart ska vi försöka visa hänsyn och respekt. Men ibland undrar jag om vi inte har lite fel fokus?

Inte sällan känner jag mig fångad i en Kafka-liknande déja-vu – upplevelse när jag befinner mig på konferenser om funktionshinder. Det är alltid någon som gnäller över ordval eller andra i mitt tycke oväsentliga detaljer. Alltid! Visst finns det saker att gnälla på, men hur konstruktivt är det för femtioelfte gången påpeka att Riksdagshuset inte är tillgängligt? Ja, det är synd och skam, men har vi inte diskuterat det förut? Är det inte viktigare att försöka hitta lösningar än att påpeka redan kända brister? Och hur smart är det att skälla ut en stackars talare som råkat säga rullstolsbunden i stället för rullstolsburen? Är inte innehållet mer intressant att diskutera?

Ibland känns det som om hela funktionshindervärlden består av rättshaverister. Och innan ni kastar er över insändarbrevet och skäller på mig så läs fortsättningen: Så är det naturligtvis inte, det är bara det att vissa element hörs så bra och så ofta. Jag fortsätter ju jobba med detta och trivs som fisken i vattnet. Men ibland har jag väldigt stor lust att ställa mig upp och ropa HALLÅ DÄR! Kom till saken. Sluta bråka inbördes. Se framåt. Sluta snacka, gör nåt!

Susanna Laurin