Det spelar ingen roll – eller?

Kastrup flygplats, sent åttiotal. Innan ombyggnaden som gjorde Kastrup nästan lika stor och opersonlig som många andra flygplatser. Alla som kom ut ur säkerhetskontrollen hamnade på den tiden automatiskt i caféet som serverade danska croissanter, dåligt kaffe och snaps oavsett tid på dygnet. Röken låg tät, men det fanns en liten hörna för oss oerhört fåtaliga icke-rökare.

Tidig morgon, trött och sliten. Reser för mycket, börjar känna av det. Men lite frukost skadar aldrig. Jag väljer några lagom söta wienerbrød, betalar och vinglar vidare med bricka och bagage, mot en rökfri sittplats som hägrar i fjärran. Danskarna röker. Mycket. Och överallt.

Jag har under flera år blivit häcklad på konservatoriet för att jag som ordförande i elevrådet försökt införa rökförbud där det är rökförbud. Ja, du läste rätt. Där det är rökförbud tycker jag att det vore klädsamt om folk inte rökte. I alla fall inte jämt. Eller vi kanske kunde prova med att ta bort askkopparna i alla fall. Är jag extrem då? Ja, med danska mått är jag en jävla besser wisser-svensk som inte respekterar individens rätt, som sätter mig till doms över andra och en typisk regelryttar-svensk som försöker bevisa nåt som ingen är intresserad av. Men jag är känslig mot rök. Och jag är blåsare. På ett musikkonservatorium. Jag är envis. Och jag får spö.

Det är bakgrunden, men den här morgonen är jag på flygplatsen som då förtiden var världens trevligaste, även om icke-rökaravdelningen i caféet var ofattbart liten och måttligt respekterad. Jag kryssar mig fram med alldeles för mycket i händerna mellan stora resväskor, barnvagnar och människor. Och så når jag tillslut de fyra – fem bord som är reserverade för oss knäppskallar som helst inte röker ens passivt. Där sitter en kille och röker.

Normalt sett skulle jag ha gått i taket. Jag är inte utrustad med den egenskap som kallas tålamod, jag har kort stubin och vissa saker är jag bildligt talat allergisk emot. Under den här perioden var jag fullständigt hysterisk motståndare till rökning i det offentliga rummet, det var en hjärtefråga och en av de saker jag satsade hela min prestige på – fullständigt stick i stäv med den allmänna opinionen på och utanför min utbildningsinstitution och för den delen hela samhället. I otakt med tiden försökte jag förändra något grundläggande i det danska samhället. Kanske var det jag som helt oavsiktligt skapade förutsättningarna för det framgångsrika främlingsfientliga Dansk Folkeparti...

Jag öppnar således munnen för att uttala en av mina vid det laget ganska väl inövade och slipade dräpande kommentarer som kunde få den mest inbitne rökare att drypa av snabbare än blixten, men – rökaren sitter i rullstol. Jag tvekar, och veknar, oroväckande snabbt. Det hade kanske inte varit svårare för honom att rulla iväg till rätt sida om den osynliga rök-gränsen än för en gående, men jag kunde inte förmå mig till att skälla på en person i rullstol. Jag gick i stället.

Jag lämnar efter mig några övergivna wienerbrød på en bricka och går ut till gaten för att se om det har kommit några morgontidningar ännu. Surar lite. Undrar vad det var som hände. Funderar på min egen reaktion. Varför kan jag inte säga till en person i rullstol att han röker i ickerökar-avdelningen? Att jag har känsliga slemhinnor? Att 99,9 procent av dansk jord är till för hans kompisar, men att just den här lilla plätten är reserverad för min art? Jag vet inte. Men det gick bara inte. Inte just då i alla fall.

Något slags missriktad välvilja avhöll mig från att ställa ett helt relevant krav den gången. Men samma bild, historien om hur tafatta vi blir av missriktad välvilja, återkommer hela tiden. Hos överbeskyddande föräldrar, fega lärare, duckande arbetsgivare och dåliga kamrater. Vi måste gemensamt komma överens om att ställa samma grundläggande krav på alla människor. Respekt, hänsyn och förståelse börjar där.

Susanna Laurin