Det vet inte mitt samvete

Mexiko, julhelgen. Vi håller oss helst långt från turisterna, men just den här kvällen har vi hamnat på en restaurang mitt bland andra solbrända snorklingsfantaster. Utöver det sedvanliga tingeltanglet, rosförsäljare, tiggare och alldeles för internationaliserade menyer finns det här en lokal form av gatumusikanter; Marisco. Alla som har läst Lucky Luke vet hur de ser ut, tuffa tajta byxor med guldknappar längs med sidosömmarna, stora kravatter, korta boleros och stora bredbrättade sombrero-hattar.

Innan vi ens har hunnit titta på menyn kommer det en Marisco-gitarrist i rullstol, utan ben, och frågar om han får spela för oss. Min själs älskade säger nej, vänligt men bestämt. Ingen av oss tycker om musik när vi äter. Jag får omedelbart dåligt samvete, men det spelar ju ingen roll, eller? Nej, jo, jag hatar synd om- och offer-argumenten, men inte kan jag påstå att jag är opåverkad. Hur funkar bidragssystemet här? Kan jag verkligen sitta här och tacka nej till hans kanske enda försörjningsmöjlighet, jag som just skrattat åt att lunchen kostade 7 kronor inklusive stor dricks? Med mitt yrke? Med hedern i behåll?

Han har redan rullat vidare, och jag försöker förklara vad som tynger mig men lyckas inte riktigt formulera det, allt jag säger motsäger det jag brukar hävda. Att vi inte ska göra skillnad, att vi inte ska ömka och allt det där. Några bord bort får han napp och börjar spela. Då kommer förlösningen: han är urdålig.

De Marisco-band som traskar omkring på Yucatan-halvön är en salig blandning av enastående duktiga musiker och rena rama sol- och vårare som aldrig har hållit i ett instrument men som gärna tar betalt för att skråla och plinkiplonga i otakt. Överförfriskade turister hör nog inte alltid skillnad, eller också betalar de för att få tyst på eländet.

Hur som helst är jag lättad. Min yrkesstolthet som musiker löser problemet. Det som började som moralpanik och ett etiskt dilemma blir plötsligt en fråga om estetik. Då är jag säker och behöver inte tveka, jag är obarmhärtigt kritisk, eller fackidiot om man så vill, vad gäller musik. Rullstol eller ej, jag är inte intresserad och kan ägna mig åt att välja mat i stället.

Nästa dag börjar jag försöka ta reda på hur det funkar för funktionshindrade i Mexiko. Min spanska räcker inte riktigt till för att förstå alla detaljer, men jag hittar en affär med hjälpmedel och pratar med flera insatta personer som beskriver hur det är tänkt att fungera och hur det är i verkligheten. Och plötsligt inser jag att jag jobbar på min semester. Hm, spelar det någon roll?

Susanna Laurin