Ungdomssynder

Den här historien har jag aldrig berättat för någon. En psykolog skulle säkert ha en massa kommentarer om att jag förtränger saker i femton år för att sedan publicera dem på internet, men detta är sanningen, så vitt jag minns den. 

Jag pluggade i Danmark. Direkt efter gymnasiet flyttade jag till Odense, som är Danmarks tredje största stad och ligger på den lilla ön Fyn, mitt emellan Sjælland (där København ligger) och Jylland (sammanvuxet med Tyskland, på västkusten, där Århus ligger). Efter ett par år flyttade jag till København och fick då för första gången som Stockholmare uppleva hur det är att bli betraktad och behandlad som lantis. Lärorikt. Jag talade då så pass god danska att alla tog mig för infödd – ”Men vilken liten ö kommer du ifrån?” Danmark har massor av obskyra, ibland obegripliga, dialekter, och alla Köpenhamnare jag träffade log överseende och var övertygade om att jag, med min konstiga dialekt, en kombination av den fynska melodin och säkert alltför svenska vokaler, kom från nån liten byhåla.

Jag var i och för sig stolt över att jag lärt mig detta underbart uttrycksfulla och svåruttalade språk så bra att jag lurade dem (det är otroligt stimulerande att efter en lång diskussion avslöja för en dansk att man är svensk, eftersom det finns så mycket fördomar om hur svenskar är och hur illa de (vi) förstår danska). Men det var en stor omställning att flytta till København från provinsen. Språkligt sett är Dronningens By väldigt olik resten av det danska kungariket. Man pratar oerhört fort, sväljer minst hälften av alla ord och svänger sig med språkligt hårresande och vansinnigt fyndig slang som går fortare ur mode än de flesta anar. Även som 20-årig student känner man sig lätt hopplöst efter och gammaldags. Och där var jag, en språkintresserad svenska som lyckats bemästra detta språk bara för att hamna ur askan i elden – med min småstadsdialekt kunde jag inte imponera på en enda av alla dessa snygga storstadskillar…

En solig höstdag i närheten av Østerport Station. Jag går raskt, är lite sen till en tentamen och måste hinna med rätt tåg. En kille i rullstol stannar precis framför mig, blockerar hela trottoaren med sin elrulle och ler stort, han vill nåt. Jag säger hej och lyssnar. Och förstår absolut ingenting. Jag har bra förutsättningar. Jag är musikalisk (vad nu det är). Jag är språkintresserad. Kanske till och med språkbegåvad. Har rest mycket, gått humanistisk linje på gymnasiet, läst klassiskt latin, förstår rätt mycket av en fem-sex språk, pluggar i utlandet och läser facklitteratur på ett flertal språk, umgås med människor från många olika länder. Dessutom har jag erfarenhet av personer med kommunikationsproblem, talskador och kognitiva funktionshinder. Och jag förstår inte ett dyft. Han vill nåt, men jag har ingen aning om vad. Jag har dåligt med tid.

Danskan, detta mitt älskade andra modersmål, framstår plötsligt som fruktansvärd; hur kan nån ha hittat på ett språk som är så in i helvete svårt att uttala? Killen framför mig harklar sig, brummar, grötar och bökar, men det går bara inte – jag har inte en chans att med den bästa vilja i världen begripa vad det är han vill. Det verkar viktigt. Jag chansar vilt; Vet du inte var du är? Mår du dåligt? Letar du efter stationen? Behöver du Taxi? Gå på toaletten? Vatten? Kan du visa? Skriva?

Så där håller jag på. Men nej. han skakar frenetiskt på huvudet. Han vill nåt, men inget av det jag gissar på. Och han har ingen strategi för att kommunicera med korkade svenskar. Tillslut skyndar jag vidare, jag har ett tåg att passa (som jag missar), utan att ha kunnat hjälpa killen i rulle som så uppenbart behöver något. Jag klarade tentan fast jag kom försent. Punktlighet är inte viktigt i Danmark.

Jag har aldrig glömt den där händelsen, känner mig fortfarande som en skurk. Man kan tycka att jag var ung, oförståndig, att jag försökte, att det inte är någons fel när kommunikationen inte funkar. Men jag har – och har alltid haft – dålig smak i munnen när jag tänker på vad som hände den dagen. En medmänniska väljer mig för att be om hjälp. Och jag kan inte ge den.  Det spelar ingen roll hur många år som går, jag skäms ändå.

Nuförtiden försöker jag medverka till att inte andra människor ska behöva stå lika handfallna som jag gjorde, men jag glömmer aldrig ansiktsuttrycket på den människa jag lämnade i sticket.

Susanna Laurin