Diskrimineringens ansikte

Jag minns ett av mina första säljbesök när jag precis hade börjat på Funka. Ett stort försäkringsbolag hade bjudit in mig (jag hade en kompis som jobbade där så det var lätt att få till det första mötet) och jag hade övertygat hela marknads- och informationsavdelningen om att de behövde våra tillgänglighetsstjänster.

Nu återstod bara att dra samma argument för ledningsgruppen och övertyga dem också. Efter min inledning harklade sig en kostymklädd person med stor auktoritet och sa ungefär så här; ”Ja, det där låter ju väldigt intressant, men eftersom vi inte vill ha dem som kunder så är det väl ingen mening med att de kan navigera runt på vår webbplats? ”

Jag vet inte om jag någonsin blivit så paff och arg på samma gång. På väg ner i hissen lade jag märke till att de i sitt nybyggda huvudkontor hade satt hissknapparna ungefär i brösthöjd, med mikroskopiskt små siffror, våningsknapparna i obegriplig ordning, inget taktilt, ingen automatik i dörrarna…trösklar och trappor överallt när man väl kom ned till receptionen...

Jag kokade av ilska, länge. Men med lite perspektiv så är jag på något sätt glad för att han var så rakt på sak. Det är åtminstone ärligt. Det gör inte inställningen mindre barbarisk eller mindre stupid, men jag är så hjärtinnerligt trött på alla fina ord om alla människors lika värde, solidaritet, demokrati och rättigheter från personer som i själva verket inte menar ett dyft.

Det går egentligen inte att jämföra, men på sätt och vis tycker jag det är värre med icke förpliktigande ordbajs om hur fint det är med mångfald om man inte är beredd att lyfta ett finger för att hjälpa till själv. Det är nämligen, är jag övertygad om, så oerhört få som delar den där mannens extrema åsikter, därför är han inte så farlig i ett större perspektiv. Men alla de som ser diskriminering utan att göra något åt det, alla de som väljer att inte agera, det är de vi måste se upp med. Varken Stalin, Hitler eller Pol Pot hade kunnat mörda miljoner människor utan medlöpare, ja-sägare och ynkryggar. Inte alla hade ett val, men många.

Det är vår förbannade skyldighet att göra världen lite bättre. Vi gör det på olika sätt och med olika förutsättningar, men vi har alla samma gemensamma ansvar. Man kan göra väldigt mycket i det lilla, vardagliga. Alla underbara leenden och solskenshistorier får man på köpet.

Susanna Laurin