Jag kanske städar för mycket

Jag hatar att dammsuga. Missförstå mig inte, jag städar gärna och tillhör de som njuter av att kaklet skiner i köket. Men dammsugandet är och förblir trist. Visst, man kan försöka se det som ett gratis träningspass, men då hugger jag mycket hellre ved eller gräver i rabatterna.

Mitt problem är att jag äger alldeles för många båtar, varav flera i trä. Träbåt betyder slipning och efter slipning kommer – dammsugning. Och inte vilken dammsugning som helst, nej, här pratar vi om extremdammsugning. Idiotnoga dammsugning i varenda vrå inne i en lokal som dammar konstant sen decennier, dammet formligen yr omkring mig men jag fortsätter som om det verkligen hjälpte att jag kryper runt där och dammsuger. Och dammsuger. Och dammsuger.

För att sedan under närmast religiöst utformade ritualer mycket långsamt lägga på tolv lager fernissa och konstatera att det är damm i lacken och att vi inte vinner några utmärkelser i år heller. Fast det är underbart vackert med träbåtar ändå, när solen ligger på och havet glittrar i skrovet.

Det finns massor av fina dammsugare. Jag skulle tro att vi äger fem-sex stycken, på två personer, i ett hus på mindre än sextio kvadratmeter. Men det går åt en del när man ska rusta alla båtar, tro mig. Och så renoverar vi ju hemma, och hur skulle det se ut om man använde en vanlig dammsugare till allt byggdamm?

När vi äntligen renoverat klart för säsongen (nu är det bara båtar som gäller, huset får stå som det är till i oktober nån gång) så kommer högtidsstunden: jag tar fram min egen, fina lilla nätta dammsugare; modern, med det effektivaste filtret mot kvalsterbajs, tjusig sladdfunktion och massor av olika borstar. Det blir plötsligt en fröjd att dammsuga, men låter den inte lite konstigt? Lät den så där förra gången? Har det fastnat nåt? Jag stänger av, gör en okulärbesiktning och konstaterar allvarligt, som den enda närvarande expert jag är, att det nog bara är att fortsätta. Sätter på igen och nu tjuter det som en polissirén i ca trettio sekunder, sen skär motorn. Nu äger jag en trasig dammsugare också.

Det måste helt enkelt vara ett tecken på att jag städar för mycket. Att jag inte borde dammsuga utan ägna mig åt något mer kreativt. Mina kolleger som ser mitt kaotiska skrivbord dagligen skulle aldrig tro mig om jag sa att jag städar för mycket. De som råkat se vårt garage vet att man kan göra arkeologiska utgrävningar där. Och alla som sett min bil vet att jag inte älskar att tvätta bilen heller. Men jag har fått det bevisat och kommer hädanefter att låta bli att dammsuga, det är inte min grej, helt enkelt.

Susanna Laurin