Om konsten att läsa

Tänk att inte ge barn tillträde till litteraturen. Att inte uppmuntra till läsning. Att inte berätta att hela världar döljer sig bakom de oansenliga bokryggarna. Att böcker aldrig sviker eller bedrar, utan alltid finns där, till tröst, förströelse och stimulans. Att förvägras möjligheten till fantasifulla utsvävningar i sällskap med författare. Det borde vara straffbart.

En dyslektiker nära mig som aldrig läser frivilligt. Skolan ett vidrigt minne, går om flera år. Kan inte skilja E från F, hur många flaggor ska de ha egentligen? Ingen hjälp, bara hån, osäkerhet – och till slut en överlevnadsstrategi som blandar charm med list. Säkrast att låta andra läsa och skriva så det blir rätt.

Mitt i livet träffas vi. Jag, bokmalen, och han, som skyr varje bokstav. Först tror jag inte mina öron. En vuxen människa, klok, nyfiken, begåvad - men så obildad!? Det går inte ihop. Högläsning kanske? Nej, det ger dåliga vibbar, som när mamma försökte tvinga på honom läxorna. Och jag som älskar att samtala med och om böcker, jag tystnar, läser själv och saknar att dela läsupplevelsen med någon.

Men vissa ränder går aldrig ur. Pojkar är pojkar och om det finns en teknikpryl med sladd, då går det kanske bättre? En avancerad CD-spelare och en ljudbok. Rätt ämnen, medryckande uppläsare, ljudillustrationer och vips – succén är ett faktum. Det går inte att slita honom från hans ljudböcker numera. Jag köper nya hela tiden och han lyssnar, lyssnar och lyssnar. Har blivit en bokslukare. Genre-diskussioner kan vi glömma, här handlar det om att ta igen fyrtio år av tystnad.

Jag ler i själen. Böcker är fantastiskt, och nu har ytterligare en individ fått den där härliga upplevelsen av att ryckas med och få nya intryck av just böcker. Det är rörande vackert. Och mer än så, vi har så smått börjat prata om böckerna, om läsupplevelsen – förvisso olika när man läser själv eller lyssnar på hur någon annan läser – om fiktion kontra historiska berättelser som delvis bygger på faktiska händelser, källkritik och form.

Det är underbart. Men det allra bästa är att jag nu får tid att läsa själv i lugn och ro. Ingen drar i mig och tycker jag är tråkig när jag försvinner in i någon roman i flera timmar. Ingen lägger armarna tungt över boken i sängen för att få mig att släcka innan jag läst ut kapitlet. Ingen muttrar om hur asocial jag kan vara när jag bara svarar –Hm? utan att titta upp från boken, oavsett om han skriker Det brinner!

Idag finns det hjälp att få. Pedagogik och teknik för att överbrygga läs- och skrivsvårigheter. Ställ krav och ge inte upp – alla barn har rätt till att ta del av vårt kulturarv.

Susanna Laurin