Vad babblar vi om egentligen?

Min mamma brukade hota mig med att alla människor bara har fått ett visst antal ord och att mina, eftersom jag pratade så mycket, snart skulle vara slut. Sen skulle jag få leva stum resten av livet. Jag brukade tystna en stund, eller börja sjunga i stället. Sen gick jag in på mitt rum och fortsatte prata – för mig själv.

Jag var ett ordbarn och är väl egentligen fortfarande lika fascinerad av språk, böcker och ord. Ville länge bli filolog – med min kärlek till lärdom och litteratur – alltså en lyckligt lottad person som får ägna sig åt textkritisk granskning och historisk språkvetenskap. Fortfarande drömmer jag om att få återuppta mina latinstudier i Uppsala, det blir väl tid till det strax före pensionen…

Men verkligheten tränger sig på och i dagsläget är jag tvungen att upprepa mig ofta i mitt yrke, jag kör samma skämt på flera utbildningar i rad, jag vet vilka retoriska trick som funkar när jag säljer och jag talar fritt och ledigt om de ämnen jag kan bra – men jag gör inte riktigt något av mina språkliga ambitioner om man ska vara ärlig.

Och sen har vi allt utanför professionen. Vad babblar vi om? Massor av ord flyter förbi. Small talk, utfyllnad när det känns för tyst, meningslösa och förutsägbara flöden. Blablabla. Ibland kopplar jag bort öronen och bara nickar och ler. Är man tillräckligt många i sällskapet så funkar det. Men till slut är det någon som upptäcker att jag inte är mentalt närvarande. Bubblan spricker och jag är tvungen att öppna öronen igen. Vilket oväsen! Och herregud vad vi snackar allihop. Det är definitivt inte bara jag som kommer att få slut på ord innan jag blir gammal.

En vacker dag träffar jag en kvinna som har svåra tal- och språkskador. Hon har diverse andra funktionshinder också, men kommunikationsproblemen är allt annat överskuggande. Alla som träffar henne säger samma sak; Tänk att hon lyckas uttrycka så mycket med så små medel! Visst är det fascinerande i sig. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur mycket onödig energi vi som inte har kommunikationshinder lägger på att säga – nästan ingenting.

Under en period umgås vi mycket och lär känna varandra. Det blir allt lättare att förstå vad Åse säger, menar och tycker. Vi kan skratta ihop, bli sura på saker tillsammans och förstå varandra på riktigt. Jag vet inte hur en person med talskador upplever den här processen, kanske är det vardagsmat, men för mig som successivt börjar förstå henne bättre är det helt fantastiskt. Att till sist bli den som tolkar när andra inte förstår. Att kunna förstå en rörelse, ett ögonkast, en tystnad. Plötsligt spelar det ingen roll hur det går till, det bara funkar.

Jag avundas alla professionella tolkar. De har ett svårt jobb, men det måste vara oerhört stimulerande. Och jag undrar var alla mina ord kommer ifrån. Och hur många av dem jag i själva verket behöver?

Susanna Laurin