Varför pratar ingen om etik?

En jullunch för några år sedan. Funkapersonal och externa gäster. Trevligt och gott så vitt jag minns. Men framåt eftermiddagen kom en av våra gäster att prata om att han snart skulle bli pappa och att de precis hade gjort fostervattenprov. De blivande föräldrarna var så oerhört lättade över att allt såg ut att gå bra. Tystnaden lade sig snabbt över bordet och sällskapet upplöstes strax därefter. Jag tror aldrig han förstod vad som hände.

Med på lunchen var ett antal personer som, om man hade kunnat förutse deras funktionshinder, skulle ha riskerat att bli bortrationaliserade på ett tidigt stadium. Måndagsexemplar som vi uppenbarligen inte tycker oss ha plats för. Hur känns det att veta att man skulle ha blivit ratad, betraktad som ett problem, ett fel. För det där, som är din vardag, vill man ju inte utsätta någon för, eller hur?

Jag har all förståelse i världen för att man som blivande förälder gör allt för att det ska bli så bra som möjligt. Att man önskar sig friska och välmående ungar. Det är lika självklart som mänskligt. Men i förlängningen blir det tämligen problematiskt. Vad är det egentligen för samhälle vi håller på att skapa om vi tillåter oss att välja hur våra barn ska vara eller bli?

Jag är inte abortmotståndare, inte alls, jag efterlyser bara lite eftertanke när det gäller synsättet att vissa liv är värda mer än andra. För mig handlar det om personer som lever. Nu. Här.

Hur kan vi döma ut andra människors liv? När vi egentligen vet så lite om varandra? Det var inte många som förstod mig när jag flyttade ut till en liten öde ö i skärgården utan broförbindelse. Jag trivs där majoriteten av mänskligheten skulle få nippran. Men jag har rätt och möjlighet att välja själv, jag är mycket priviligierad.

Jag vågar påstå att det är ganska få som ens försöker sätta sig in i andra människors livsvillkor. Empati är en sällsynt blomma.

Om vi ska förverkliga de handikappolitiska målen om inkludering måste vi börja med att erkänna att vi är olika. Och att ingen av oss har vare sig möjlighet eller rätt att döma eller bedöma andras lycka. Vad innebär ett rikt liv för dig? Svaren är säkert lika många som individerna man frågar.

Det är inte synd om funktionshindrade! Inte mer än det, med Strindbergs ord, är synd om människorna i allmänhet. Jag känner ingen – med eller utan funktionshinder – som vill bli ömkad. Jo, en stund kanske, när det gör som ondast. Men inte generellt och hela tiden.

Susanna Laurin