Vem lurar vem?

När jag jobbade inom synskadevärlden fick jag en fråga som jag fnittrade lite åt då, men som har kommit tillbaka då och då. Den kanske är värd att fundera lite över: När ska man egentligen ropa hej?

Jag har flera gånger varit med om att synskadade personer i ovana, bullriga eller tättbefolkade miljöer verkat mest förvirrade av att någon ropar Hej på långt avstånd. Det är svårt att veta om det är till mig de ropar eller Det är svårt att lokalisera rösten, brukar förklaringen vara. Jaha, men då är det väl bara att vänta tills man kommer nära innan man säger hej, så är problemet löst?

Ja, jo, men det känns nästan som om man smyger sig på en person som inte ser en, som om man avsiktligt hoppar fram ur någon mörk vrå och skräms. Och ännu värre känns det att erkänna att ”Jag såg dig på Tunnelbanan igår, men du såg inte mig, eller jag menar…det var så långt bort eller jag var inte säker eller…” det blir konstigt hur man än gör. Observera att det är seende som tycker att det här är ett problem, jag har aldrig hört talas om någon synskadad person som känner sig påhoppad på det sättet.

Man lär sig så småningom att det är smart att tala om vem man är när man hälsar på synskadade, då behöver inga missförstånd ske och det är egentligen ganska naturligt att liksom visa färg, precis som man presenterar sig i telefonen vilket man gör för att man, just det, inte syns. Ett annat bra stalltips är ta i synskadade när man säger hej. Särskilt om man exempelvis står 3-4 personer i en korridor där det går förbi många människor. Ljud och rörelse från alla håll gör att det är svårt för synskadade att lokalisera varje individ som pratar, ofta i munnen på varandra. Då hjälper det att lägga en lätt hand på axeln och tala om vem man är.

När man umgås med synskadade upptäcker man ganska snart att det inte bara är synen som funkar som igenkänning. Man blir igenkänd på sina steg, på sin röst och på sin doft, ibland långt innan man själv har sett vem det är som kommer gående. Så synskadade kan ropa hej på långt avstånd om de vill. Och visst är det imponerande. Jag vet inte hur många av mina kollegers steg jag skulle kunna skilja från varandra, men jag kanske skulle prova? Säkerligen går det att skärpa sina sinnen och bli bättre på att kunna tänka ut en finurlig hälsningsfras långt innan man tittar upp från datorn…

Fast ännu mer imponerad blev jag av Katarina, en dövblind tjej som jobbade åt oss på Funka förut. Hon kände igen min röst. Fast hon inte hörde…det kallar jag musikalitet! Att kunna skilja en mansröst från en mörk kvinnoröst på bara vibrationer är inte lätt. Mina kvinnliga medarbetares röster uppfattade hon inte, de var för ljusa. Fast jag tror hon fuskade lite, hon kände nog igen mina steg också. Kombinationen blev 100% säker.

Susanna Laurin