En musicerande VD som älskar att segla. Det enda som går upp mot havet är god mat, vin och musik.
Jag skriver om fördomar, attityder och om saker som gör mig både förbannad, överraskad och lycklig.
Ingen vill bli sån där. Eller ens vara sådär fast man i någon mån är född till det. Självbilden stämmer ofta inte med den gängse bilden av funktionshindrade. Oavsett vilken sida betraktaren befinner sig på är bilden problematisk.
Det är ganska intressant, det här med hur vi ser på funktionshinder. Jag kan välja att presentera mig som VD inom IT-branschen och få en reaktion. Eller säga att jag jobbar med funktionshindrade och få en helt annan. Båda delar är sant, men det jag gör uppfattas helt olika beroende på hur jag uttrycker mig.
En besökare på Funkas Öppet Hus säger ”Vad fint det är att ni gör allt det här för dem”, rakt över huvudet på våra testare som visar sina hjälpmedel och är expert inom sitt område. Jag får hålla i mig för att inte säga nåt dumt. Personen ifråga är nära pensionsåldern och kommer snart själv få glädje av det vi gör för ”dem”. Och frågan om bemötande är ständigt lika aktuell, tycks det.
En person i min absoluta närhet har MS. Det dröjde länge innan hon började gå på rehabilitering och sjukgymnastik. Hon klarade inte av att se alla människor i rullstol, vägrade se sin egen framtid på det sättet – ”Jag vill inte bli som de.” Kanske är det hennes sätt att bemästra sjukdomen, att vägra ge upp och att se livet från den ljusa sidan.
En person i min professionella närhet sitter i rullstol och har motoriska problem även i händerna. Han pratar alltid om tillgänglighet i tredje person. ”Det finns de som har behov av sånt här” (men, underförstått, inte jag). Jag kan inte annat än beundra den inställningen, även om det är på gränsen till lögn.
I pausen på en konferens säger en av deltagarna till mig att han tycker det är så synd om ”dem”. I det kollektiv han svepande yttrar sig om finns för stunden en mycket brokig skara individer med det enda gemensamt att de är här som representanter för något handikappförbund.
Varför har vi ett sådant behov av att dela upp världen i vi och de, att se oss själva som tillhörande en grupp men inte en annan? Det är så ovanligt dumt när det gäller funktionshinder, eftersom vi alla förr eller senare får någon typ av förändring av våra olika förmågor. Det räcker att stuka foten eller gipsa mushanden för att vi ska inse hur beroende vi är av att fungera ”som vanligt”. Jag skulle bara önska att det där ”som vanligt” kunde innefatta oss alla, oberoende av förutsättningar.
Susanna Laurin
Funkaportalen är öppen för fler krönikörer. Om du vill skriva - kontakta redaktionen.
Jag vill bli krönikör!