Ansvarsuppdelning – olika så kallade huvudmän

För att lättare förstå vem som ansvarar för vad så kan det vara bra att förstå tankarna bakom varför det finns en uppdelning av ansvar.

Man kan säga att ansvaret är uppdelat på tre nivåer:

  • Kommun
  • Landsting
  • Stat

Dessa tre aktörer kallas ”huvudmän” och de har delat upp ansvaret mellan sig.

Fler enheter ansvarar för olika saker

Inom en huvudman kan det sedan finnas ytterligare uppdelningar av ansvar. Inom ett landsting kan det till exempel finnas en enhet som ansvarar för habilitering och en annan för hjälpmedel. En tredje enhet ansvarar för exempelvis tolkar.

Varje sådan enhet har en egen budget och vissa gränser för vad de får göra. Och vad de inte får göra. Därför uppstår ibland en situation där ingen ser till helheten utan var och en ser på dig och ditt problem utifrån sitt ansvarsområde.

Grundtanken var att denna uppdelning skulle säkerställa effektivitet och god kvalitet men ibland känns det snarare som att du är omgiven av en massa staket och hinder.

Huvudman har huvudansvaret

Istället för huvudman skulle man också kunna säga ”huvudansvarig”. Landstinget är huvudman för sjukhusen och för folktandvården liksom för de olika länstrafikbolagen. Kommunerna är huvudmän för vård i hemmet och för annan social omsorg. Staten är huvudman för specialskolor för döva och hörselskadade elever. För att ta några exempel.

I vissa delar av Sverige har flera landsting gått ihop och bildat regioner och Gotland är liksom både kommun och landsting i ett (och kallas kommun).

Staten har delat upp ansvaret ytterligare. Några exempel är:

  • Försäkringskssan
  • Arbetsförmedlingen
  • Universitet/Högskola

När ansvar hamnar mellan olika huvudmän

Ibland hamnar en fråga i ett gränsland mellan två huvudmän. Då finns en risk att huvudmännen inte kan komma överens om hur frågan ska lösas. Det vill säga, egentligen bråkar de om vem som ska stå för kostnaderna.

Ett exempel:

En person behöver en bilanpassning för att kunna få ett jobb. Jobbet innebär ett välbetalt arbete inom den privata IT-sektorn. Genom detta arbete behöver personen inte längre vara förtidspensionerad på heltid. Det skulle räcka med en pension på 25 procent.

Totalt skulle staten, via Försäkringskassan, spara stora belopp. Dessutom skulle staten, via Skatteverket, få in stora belopp i skatt. Men Staten, via Försäkringskassans enhet för hantering av bilstöd säger nej. De tycker att anpassningen är för dyr.

Så kan det bli när varje enhet inte ser till helheten utan bara till sin egen verksamhet. Exemplet ovan är sant.

Uppdelningen ska lösa problem

Grundtanken med att göra en ansvarsuppdelning är alltså att försöka lösa problem på ett effektivt och praktiskt sätt. Varje kommun kan till exempel inte ha ett sjukhus som genomför avancerade hjärtoperationer. Det finns inte tillräckligt många patienter för att det skulle vara effektivt. Därför utförs sådana ingrepp på ett fåtal platser i landet. De som jobbar där blir väldigt duktiga på att ta hand om hjärtsjuka personer.

Förr var grundskolorna statliga men de gjordes kommunala genom ett byte av huvudman. Det ansågs att kommunerna hade bättre koll på alla olika lokala förutsättningar som är viktiga för att sköta en skola.

Ett landsting är lagom stort för att hålla koll på vilket behov av busstrafik som behövs i länet. Landstingen är också lagom stora att hålla koll på var det behöver finns BB-avdelningar. Kommunerna anses bäst på att hålla koll på vilken hjälp en person kan behöva i sitt hem.

Annonser: